Gunnelas Blogg – Säker mat och djurskydd

Facebook

Twitter

Linkedin

Nej det kanske inte är nödvändigt, men det underlättar den offentliga upphandlingen, där just verifikationerna är knäckfrågan, och i andra sammanhang där man vill säkerställa en viss produktkvalitet i en affärsrelation, bussines to bussiness. Tycker vi att miljön är viktig, vill vi ha säker mat, vill vi veta om produkter har testas på ett korrekt sätt eller tror vi på frihandel frågar SWEDAC, den svenska statliga ackrediteringsmyndigheten. Om vi svarar Ja på dessa frågor så stöder vi tanken på en tredjepartscertifiering med kontroll av oberoende certifieringsorgan ackrediterade av SWEDAC. Grossistföretaget Servera har hävdat i sina inlagor till förvaltningsrätterna att det inte finns EU- standarder som motsvarar kommunens djurskyddskrav och att kraven därför inte går att verifiera. Detta är ju orimligt eftersom det finns 440 kvalitetsstandarder inom EU varav 64 med djurvälfärdskrav. Många av dessa bygger på certifiering. Dessutom rekommenderar EU-kommissionen upphandling av produkter som producerats enligt god djurvälfärdsstandard enligt nationella riktlinjer. Miljöstyrningsrådet lägger nu åter ut sina djurskyddskriterier på hemsidan. ”Kommunen kan väl upphandla vad den vill” sa förvånat min danska djurskyddskollega när jag berättade om vad som händer just nu i Sverige.

IP SIGILL är en produktstandard som säkrar en process avseende miljöhänsyn, djuromsorg, livsmedelssäkerhet och klimatåtgärder. Bolaget Sigill Kvalitetssystem är kravspecifikationsägare – scheme owner. SWEDAC som statlig myndighet genomför ackreditering, kompetensprövning, av de certifieringsorgan som reviderar regelverket på gårdarna. Vissa kriterier måste vara uppfyllda för att SWEDAC ska godkänna en standardägare. Det ska finnas en tydlig ägare och det måste vara ett öppet system. Vem som helst ska kunna anslutas. Systemet ska styras av intressenter. Intressenter i svenskt Sigills fall är såväl företag, producenter som konsumenter och miljö – och djurskyddsintressen. Syftet är att det ska vara bra för tredje man. Det ska finnas sanktionsmöjligheter och möjlighet att hantera klagomål. Grunden i IP SIGILL är den ambitiösa svenska lagstiftning inom djurskydd, livsmedelsäkerhet och miljö. Formellt är det domstolarna som ska säkra efterlevnaden av lagstiftningen. Därför bör en standard innehålla krav utöver lagstiftningen.

Inom EU sker ett omfattande arbete med kvalitetsfrågorna inom livsmedel och det finns riktlinjer för frivilliga certifieringskoncept för jordbruksprodukter och livsmedel.
EU- kommissionens förslag till kvalitetspolicy syftar till att ge möjligheter för producenterna att marknadsföra kvalitetsprodukter och för konsumenterna att kunna göra medvetna val med utgångspunkt från märkning och relevant information. EU- perspektivet anses vara nödvändigt eftersom många krav på produktkvalitet omfattas av EU-regelverk, som måste moderniseras. Det saknas information till konsumenterna för vissa kvalitetsprodukter. Man måste samordna vissa verktyg och göra dessa mer konsistenta exempelvis kring ursprungsmärkning. Förslag till ändringar omfattar bl a registrering av geografiska indikationer och traditionella specialiteter, samordning av kvalitetsepitet as free range eller first cold pressing för olivolja. EU kan lättare ändra marknadsstandarder och regler för ursprungsmärkning. Frivilliga riktlinjer för certifieringssystem introduceras.

Certifieringssystem är per definition oftast byggt på tredjepartscertifiering. Men det finns märkningar eller varumärken som inte bygger på en certifieringsmekanism. Livsmedels – och foderlagstiftningen lägger ansvaret på säkerhet på företagen. Större aktörer i livsmedelskedjan använder därför ofta certifieringssystem för att säkra att lagstiftningens krav uppfylls och skydda företagets trovärdighet. Det finns olika typer av system, där vissa kommuniceras till konsument och andra begränsas till business to business. Vissa ligger på baslinjen (lagnivå) och andra har ytterligare krav. Syftet med kommissionens förslag till är att undvika osäkerhet hos konsumenterna, öka transparensen och klargöra certifieringssystemens kriterier. Syftet är också att minska den administrativa och ekonomiska bördan för bönder och producenter, och anpassa systemen till EU:s regler för den gemensamma marknaden och principerna för certifiering. Riktlinjerna omfattar frivilliga certifieringssystem och omfattar jordbruksprodukter för livsmedelsproduktion.