Gunnelas Blogg – Säker mat och djurskydd

Facebook

Twitter

Linkedin

Vid ett flertal offentliga tillfällen har Lasse Helander, Biodynamiska föreningen, uttalat att 80 % av fodret till svenska djur är importerat (så har det faktiskt uttryckts). Detta är att allvarligt vilseleda konsumenterna, som inte har några referensramar till djurhållning. 70 % av den svenska åkerarealen används för foderproduktion – spannmål, oljeväxter, ärter, vall och betesproduktion. Man kan ha synpunkter på att detta används till djuren och inte direkt till livsmedelsproduktion (vi kan dock inte beta gräs). Men det faller på sin egen orimlighet att tro att fodret till kor, grisar och kycklingar till huvuddelen skulle vara importerat. Var tar i så fall det svenskproducerade fodret vägen? Huvuddelen av det som odlas i Sverige används givetvis till svenska djur. Korna äter ensilage, betar och får rapsmjöl. Grisar och fjäderfä äter svensk spannmål. Sojamjöl, som är en av knäckfrågorna när det gäller klimatpåverkan (avverkning av regnskog i Brasilien), ingår med ca 4 – 5 % av mjölkkornas foderstat. Något mer i blandas in till grisarna och mest till fjäderfä (kanske 15 %). Även till ekologiska kor importeras sojamjöl (oftast från Italien). Fördelen med konventionellt foder är att man kan använda syntetiska aminosyror och därför behöver mindre protein. Det pågår mycket arbete med att öka odlingen av svenska proteingrödor. Frågan är om frågeställningen har betydelse kring diskussionen om närproducerat?

Just nu pågår inom LivsmedelsSverige (www.livsmedelsverige.se) ett försök att få till stånd en branschöverenskommelse kring begreppet närproducerat. Det finns olika begrepp som cirkulerar i debatten – närproducerat, lokalproducerat eller regionalproducerat. Enligt konsumentstudier lägger olika konsumenter in olika värderingar i begreppen. Ibland gör man tolkningar som att närproducerat skulle vara lika med ekologiskt. Det kan ju också vara så att man med närproducerat menar svenskt, med de värden som svenskt står för. Men det finns också de som tydligt vill stödja regionens bönder eller den lokala industrin. Jag tror det finns ett legitimt skäl att tro sig verka för kortare transporter, även om det inte alltid fungerar så. I något slag syfte att sanera begreppsförvirringen har LivsmedelSverige åtagit sig att försöka få till stånd en definition som kan vara underlag för aktörernas användning av begreppen. Jag uppfattar detta som en ganska svår utmaning. Man går nu ut med en enkät tillolika intressenter som underlag för det fortsatta arbetet. I detta sammanhang vill jag nämna att Svenskt Sigill inte har använt sig av begreppet närproducerat. Däremot kan det vara så att de som märker med Svenskt Sigill har använt närproducerat som ett argument.

Personligen, boende i Stockholm, så är det inte avståndet till produktionen som är avgörande för mina val av livsmedel. Jag är betydligt mer intresserad av att köpa livsmedel med identitet och ursprung. Jag väljer gärna Charolais-kött eller lamm från Gotland, fläskkotletter från Roslagsgrisen eller dessertostar från Skärvången. Sigill-märkt griskött har tydliga avsändare kopplat till bonde och gård. Sigillmärkta tomater har ofta odlaridentitet till skillnad från importerade ekologiska tomater. Och frågan är vad avstånd ska relateras till – odlingen, var djuret är uppfött eller var förädlingen har skett?