För att tillfredställa kravet på flexibilitet och målstyrning har Eva Eriksson valt att lägga stor del av djurskyddslagstiftningen i Jordbruksverkets knä. Frågan är om politikerna vill det? Djurskyddslagen föreslås vara en ramlag, som inkluderar vissa nyckelfrågor exempelvis förbudet mot tidelag och extrem avel, märkning och registrering av katt, utbildning av djurhållare m m. Förordningen har tömts på detaljregler. Djurskyddsförordningen från 1988 innehöll ett antal preciserade krav på vad man då ansåg vara rimliga krav på en god djurmiljö och naturligt beteende exempelvis krav på bete för kor, lösgående grisar, halm till kalvar och grisar, förbud mot kodressörer, förbud mot oinredda hönsburar (ursprungligen ett totalt burförbud) och utrymmeskrav för alla djur. Jordbruksverket får nu i uppdrag att definiera kraven på djurens miljö och skötsel och naturligt beteende hos olika djurslag m m med utgångspunkt från lag och fördning – ett mastodontuppdrag. Och Jordbruksverket sitter i kläm mellan ideella organisationer, typ djurskyddet och konsumenterna, som tycker att Jordbruksverket sitter i böndernas knä och lantbruksnäringen som tycker att Jordbruksverket är alltför lyhört för opinionsyttringar. Hur det svenska beteskravet kommer att se ut kan faktiskt bli en öppen fråga.