Gunnelas Blogg – Säker mat och djurskydd

Facebook

Twitter

Linkedin

Var finns den politiska viljan med svensk livsmedelsproduktion och svenskt lantbruk? Det undrar författarna Susanne Gäre och Gunnar Lyckhage i sin debattbok. Intervjuerna med Eskil Erlandsson och Birgitta Ohlsson (EU – och konsumentminister) är inte upplyftande eller särskilt klargörande. Det viktigaste verkar vara att minska EU:s jordbruksbudget. Det borde vara viktigare att se vad vi får för pengarna och hur CAP kan gynna det svenska samhället och svenska konsumenter. Intresset hos politikerna är monumentalt litet. Konsumenterna bryr sig inte och vet inte vad som står på spel. Man säger sig värna de värden som svenska livsmedel står för, men det är någon annan som ska fixa detta – politikerna, myndigheterna eller handeln? Varför finns det inte i Sverige samma vilja som i Finland att ha en livsmedelsstrategi som värnar sitt jordbruk och sitt eget skafferi? Måste man ha varit drabbad av krig för att inse värdet av att ha en inhemsk livsmedelsproduktion. Svensk Mjölks bok Maten och Makten har samma budskap. Den offentliga upphandlingen är en väg för att politikerna ska bekänna färg. Det är dags för ett upprop för svenskt lantbruk. Vilka vill hänga på?

Större delen av boken handlar om den offentliga upphandlingen och det är ju där politikerna kan bekänna färg – d v s främja värden som miljö, klimathänsyn och djuromsorg. Det är kul att bli citerad i boken även om namnet är felstavat. Här tydliggörs grossisternas maktposition. Stora upphandlingar och logistik gynnar grossisterna, som överprövar som konkurrensmedel och inte lägger anbud när man ogillar upphandlingskriterierna. Det är anmärkningsvärt att Konkurrensverket inte har agerat på grossisternas monopol. Författarna har stora förhoppningar på Anders Wijkmans upphandlingsutredning. Jag är mer skeptisk, eftersom Anders delvis anammat Konkurrensverkets syn på att hållbarhet kanske ska lösas på annat sätt än genom den offentliga upphandlingen. Boken avslutas med; ”det finns resurser, det gäller bara att hitta en modell, en politisk vilja, en livsmedelsstrategi och att inse att det brinner, för det är bråttom”.

Och det kanske finns hopp. Igår avlyssnade jag Svensk Mjölks stämmodebatt. Roger Tiefensee ( C ) upprepade flera gånger att det behövs en livsmedelsstrategi som komplement till Matlandet Sverige. Socialdemokraternas Peter Niemi (S) rapporterade att socialdemokraterna redan tagit fram en livsmedelsstrategi. Han nämnde också den offentliga upphandlingen som viktig. Jonas Carlberg, Svensk Mjölk var försiktigt optimistisk. Svensk Mjölk har också tagit fram en bok, en antologi Maten och Makten, hur ska den nya världen mättas?. Och Svenska Dagbladet har förtjänstfullt startat en artikelserie om svenskt lantbruk. Så det finns kanske förutsättningar för ett ökat intresse och en ökad kunskap. Jag återkommer när jag läst även denna bok. Efter att ha kommit en bit på väg, kan jag bara heja på Christer Isakssons förslag till hur Matlandet ska få större bredd och ge effekt.