Läser man Stefan de Vylder i boken Maten och Makten, inser man att för att bönderna ska kunna producera livsmedel på ett hållbart sätt, måste de få betalt. När världsmarknadspriserna på livsmedel efter årtionden av sjunkande priser steg 2008, så ropade många inklusive FAO ”matkris”. Och visst de fattigaste drabbas hårdast på kort sikt, men få talade om att äntligen fick bönderna betalt för sitt slit. När livsmedelspriserna faller talar man inte om kris, vilket man enligt de Vylder gör när aktiekurser och fastighetspriser rasar. Och ändå har prispressen på livsmedel globalt haft katastrofala effekter i form av för intensiv produktion med ensidig växtodling, hög bekämpningsmedelsanvändning, utarmande av den biologiska mångfalden och en djurhållning konstant beroende av antibiotika – bra beskrivit i Daniel Öhmans och Malin Olovssons bok Matens pris. Boken gav upphov till nätverket Dyrare Mat.nu – en signifikativ benämning. Med detta som utgångspunkt har jag svårt att förstå Socialdemokraternas uttalande. Med syftet att låginkomsttagare ska få möjlighet att köpa ekologisk mat föreslår man prissänkningar. Hur ska man då fler ekologiska producenter. För övrigt sågas Socialdemokraternas livsmedelsstrategi med fokus på ekologiska livsmedel av Livsmedelsarbetarförbundet. Det saknas en strategi för att öka självförsörjningen av livsmedel. Livs tycker att strategin liknar en beställning från LRF. Det måste ändå vara en total missuppfattning.