Gunnelas Blogg – Säker mat och djurskydd

Facebook

Twitter

Linkedin

I onsdags lyssnade jag på en holländsk veterinär från läkemedelsindustrin och en belgisk veterinär, som upprört konstaterade att antibiotikaresistens blivit en politisk fråga. Med anledning av att holländska parlamentet 2009 beslutade om ett krav på minskning av antibiotikaförbrukningen till djur med 20 % från 2009 till 2011, hävdade de att det inte finns vetenskapliga bevis för samband mellan förbrukningen av antibiotika och resistensutveckling. Dessutom ansåg de att det var oacceptabelt från djurskyddssynpunkt att begränsa möjligheten att behandla sjuka djur. För mig var det som att lyssna på läkemedelsindustrin i slutet av 90-talet när Sverige med framgång drev förbudet mot att blanda in antibiotika generellt i foder och möttes av kraftfullt motstånd från veterinärläkemedelsindustrin. Det är väl självklart att en så viktig fråga som en ökande antibiotikaresistens blir en politisk fråga med tanke på den höga förbrukningen av antibiotika i djurhållningen i Holland och hög förekomst av MRSA (resistenta staphylokocker). Sedan finns det givetvis en risk med att kvantifiera krav på minskning. Fokus bör snarare vara att om möjligt minska behovet av behandling d v s hur vi ska få friska djur. Sedan är det alltid veterinärens ansvar att se till att sjuka djur behandlas. Annars får vi ett djurskyddsproblem. Man kan inte skylla på politikerna. Veterinärerna vid mötet ville fokusera ansvarsfull användning av antibiotika, och det är väl bra. Men orsaken till behovet av kontinuerlig antibiotikabehandling är hög intensitet, felaktiga uppfödningssystem och hög djurtäthet d v s en djurhållning som långsiktigt inte är hållbar.

Det känns deprimerande att år 2012 fortfarande mötas av en argumentation, som inte verkar ha tagit till sig alla fakta inom området antibiotikaförbrukning och resistens. Detta trots ett så stort engagemang från vetenskap och alla berörda institutioner som WHO, OIE, React och EU-kommissionen. Rutinmässig användning av antibiotika till grisar och kyckling, som sker i många djurintensiva länder visar på systemfel. Man botar symtomen men åtgärdar inte orsakerna till sjukligheten. Jag vill påminna om ett tidigare uttalande från en holländsk grisproducent vid ett svensk studiebesök i Holland ”Vi driver grisarna så hårt att vi måste köra med antibiotika generellt upp till 40 kg levande vikt”. Men antibiotikaförbrukningen i Holland har ändå minskat med 32 % mellan 2009 och 2011.
Det är samma argumentation man möter från grisproducenterna när de hävdar att det är orealistiskt att sluta svanskupera grisarna. Svanskupering är också ett symtom på en orimlig grismiljö – hög beläggning, för lite sysselsättning och bristande miljö. Att lämna en större del av svansen är inte lösningen. Representanter för industrin i Holland, Belgien och Tyskland betraktar Sverige och Danmark? som udda länder med låg djurtähet och ett helt annat smittryck. Det är förvånande att Danmark som stor gris- och kycklingproducerande nation inte tas mer på allvar. Danmark tog faktiskt bort antibiotika generellt i foder till kyckling på frivillig väg. I Sverige får huvuddelen av kycklingarna cocciodiostatika (undantag Svenskt Sigill och ekologisk kyckling). Därutöver behandlades 0.2 % av svenska kycklingflockarna med antibiotika 2011 d v s en oerhört liten andel. Av den belgiska presentationen verkar huvuddelen av belgiska kycklingflockar få antibiotika i foder. Det blir väldigt påtagligt när man möter representanter från den intensiva animalieproduktionen i Europa att vi har en oerhört gynnsam situation i Sverige när det gäller djurhälsa, djurskydd och antibiotikaresistens. Man önskar att konsumentrepresentanter och politiker skulle inse den enorma skillnaden mellan hur vi föder upp djur i Sverige och hur det ser ut i övriga världen.