Man kan väl hoppas det, men det beror sannolikt på om det finns starka politiska företrädare som ser ett värde i att driva frågan partipolitiskt. Göran Persson gjorde det en gång i tiden. Dock utan framgång. I går ordnade LRF Mjölk det sista seminariet i serien Maten och Makten. I panelen satt Helena Jonsson, LRF, Kew Nordqvist (MP) och Bengt-Anders Johansson (M). Jag tycket att Birgitta Ohlsson (FP) och Fredrik Reinfeldt (M) skulle suttit där i stället för två ledamöter från Miljö – och jordbruksutskottet. Helena Jonsson bekräftade att hos dessa, Ohlsson och Reinfeldt, finns ett genuint ointresse för jordbruk och svensk livsmedelsproduktion. Det är väl också ett särintresse, precis som försvaret! Bengt- Anders tror på konsumentmakten Och det är självklart en fördel om man har konsumenterna med sig och dessa inte slår sig till ro med att Livsmedelsverket eller någon annan, handeln eller industrin, löser problemet med bristande redlighet, tveksam kvalitet och långa livsmedelskedjor med bristande spårbarhet. Sveriges Konsumenter förordar ursprungsmärkning, men är ganska otydliga när det gäller svenska mervärden. Jag är också ganska pessimistisk när det gäller förståelse för att ytterligare avveckling av svensk livsmedelproduktion faktiskt missgynnar konsumenterna, som vill ha närproducerat (detta fula ord). Den som har varit tydligast i detta sammanhang är Louise Ungerth, Konsumentföreningen Stockholm. ”Vi får vad vi betalar för. Vem är boven: industrin, handeln, men också vi som konsumenter, som inte bryr oss om vi har något svenskt jordbruk kvar utan bara tittar på pris. Köp svenskt, helst ekologiskt, men om, inte åtminstone svenskt” säger Louise i sin blogg. Det har varit en intressant seminarieserie, även om publiken varit något ålderstigen. Vad kommer sedan?
En kommentar
Jag hade också gärna hört Reinfeldt och Ohlsson svara på frågorna om svenskt jordbruks framtid. Någon i publiken efterlyste konflikten som kan få upp frågan i valrörelsen. Och det är väl rätt uppenbart att den redan finns – inom regeringen.