Maj är Sveriges vackraste månad. Det går från ett skirt genomskinligt lövverk på hasslarna och hela backen vitprickig av vitsippor där ekarnas stiliserade grenverk bildar fond, till massivt grönt, där rönnarnas vita blombuketter och äppelträdens ljusrosa drömmar är dekorativa inslag. Än så länge är ekarnas vida trädkronor mer ljusgröna än björkarnas draperier och hasslarnas paraplyer, men snart är hela utsikten jämngrön. Grönt är en livgivande och rofylld färg. Men svår, om man ska översätta den från naturen till målarfärg. Det finns en berömd och för mig oförglömlig replik i Strindbergs Ett Drömspel, kring en båt målad i grönt, som lät ungefär ”Det är inte rätt grön färg”. Det är för övrigt i Ett Drömspel som Indras dotter upprepar budskapet ”Det är synd om människorna”, som jag återkommer till. Jag tycker det är synd om människorna (svenskarna), som när, naturen är som mest bedårande och föränderlig, far runt som galningar på sammanträden, konferenser, seminarier och möten. Och det gäller också dessa engagerade ”pensionärer”, som vissa tror bara kan hoppa av och ligga i solen. Annars är det som förra våren/sommaren; vitsippor blandas med smörblommor, midsommarblomster och även spirande prästkragar. Ingen ordning alls med andra ord. Sommaren har dock vissa jobbiga utmaningar – fästingar och åskväder.