En klassisk Marit Paulsen – kommentar med anledning av Ekots inslag om ministerrådets uppgörelse om den nya EU-gemensamma jordbrukspolitiken CAP. Maten ska vi – du och jag betala för i butiken säger Marit. Men kollektivt, via skattsedeln måste vi faktiskt se till att betala för en bättre miljö. Jag anser att den goda djuromsorgen också bör finansieras kollektivt eftersom den är en kollektiv nyttighet som ger oss friska djur. Friska djur minskar ju risken för ökad antibiotikaresistens. För problemet är att svenska konsumenter inte vill betala för den goda svenska djuromsorgen som ger minskad risk för antibiotikaresistens. Konsumentorganisationerna ojar sig ofta över den hemska jordbrukspolitiken – väldigt mycket pengar och CAP är bara till för att gynna bönderna. Jag tycker det är viktigare att diskutera vad vi får för pengarna än att göra det till ett självändamål att minska EU:s jordbruksbudget. Utan EU-ersättningar – knappast något svenskt kött.
Jag har lite svårt att klara ut Marits uttalande om att svenska bönder p g a sin höga djurskyddsnivå och svenska miljökrav kommer klara sig rätt väl med det nya förslaget. Marit värnar landsbygdsprogrammet som nu minskar med tidigare beslut kring EU-budgeten (det kan vi väl tacka Reinfeldt och Birgitta Ohlsson för). Men medlemsstaterna kan besluta om att satsa egna medel för att kompensera för EU:s budgetminskning. Det borde Sverige ha råd med tycker Marit och stöder därmed Eskil Erlandsson, som är beredd att slåss för att tillföra 500 miljoner till stöd för svenska landsbygden. Kanske Marit kan övertyga sin liberala kollegor i regeringen om värdet av en levande landsbygd.
När jag lyssnar på Marit drar jag mig till minnes en fråga som är aktuell även idag. I början av 90-talet (d vs innan EU-inträdet, innan EU:s förbud mot antibiotika som fodertillsats och innan EU:s djurskyddsdirektiv för gris) hade jag en chef på Slakteriförbundet som drev hårt att lösningen på ökad effektivitet i smågrisproduktionen var att sänka avvänjningsåldern för smågrisarna. I Sverige hade vi sedan 1989 min 4 veckors avvänjningsålder. Hans grisproducentkollegor i EU avvande minsann sina smågrisar vid 2 – 3 veckors ålder och fick därmed fler kullar per år. Mina argument för bibehållna 4 veckor hade stöd i vetenskapen och risken vid sänkt avvänjningsålder var ökade problem med smågrisdiarréer och ökad förskrivning av antibiotika. Innan 1986 hade man ju blandat antibiotika generellt i smågrisfodret för att förebygga sådana problem. Jag hade visst stöd från veterinärer och Lantmännen, men det var tufft att kämpa mot. Så till sist fick jag be Marit om hjälp. Och visst, Marit gick ut i media och varnade för ökad antibiotikaanvändning vid sänkt avvänjningsålder på smågrisarna. Och nu är frågan aktuell igen. I Grisföretagarnas förslag till djuromsorgsprogram finns sänkt avvänjningsålder med som ett moment. Löper vi samma risk idag som i början av 90-talet. Vissa veterinärer tror det i alla fall.