Gunnelas Blogg – Säker mat och djurskydd

Facebook

Twitter

Linkedin

I veckan samlade jag nätverket mot antibiotikaresistens för vårt årliga seminarium på Ingarö. Hur kan vi stödja en utveckling som minskar risken för spridning av antibiotikaresistens? Två viktiga budskap till Jordbruksverket och regeringskansliet: Vi måste ställa krav på Jordbruksverket att inrapporterade data från läkemedelsförbrukning på gården ska kunna rapporteras tillbaka och kunna delas upp på djurslag på ett tillförlitligt sätt. Alla veterinärer måste inrapportera. På Nordiska ministerrådet i Åre i juni beslöts att ta fram en gemensam nordisk handlingsplan mot antibiotikaresistens. Involvera inte bara myndigheter och offentliga institutioner utan också det civila samhället och NGO:s i detta arbete. De svenska framgångarna med att övertyga EU om ett förbud mot antibiotika som fodertillsats, 1996 och framåt, kan tjäna som ett föredöme.

Christina Greko, SVA, som en av våra superspecialister inom området antibiotika gjorde en intressant presentation i frågan. Förekomst av resistens påverkas dels av antibiotikaanvändning, dels av smitta. Vi har ett utbyte av antibiotikaresistensgener mellan djur och människor. Användning av antibiotika gynnar den resistens som finns och ju oftare vi exponerar tarmfloran för antibiotika, ju större risk. Man fokuserar ofta på bruket av antibiotika, men väl så viktigt är spridning genom smitta. Resistensgener sprids som appar i en mobiltelefon. Det är känt sedan mer än 50 år att salmonella – även resistenta – sprids från djur till människa via livsmedel, inklusive kött och ägg. Sedan slutet av 80-talet vet vi också att resistenta campylobacter sprids via livsmedel. Tämligen outrett är enligt Christina Greko, spridning via vår omgivning. Via avlopp och gödsel sprids olika resistenta bakterier till miljön, de återfinns hos olika vilda djur och i vatten. Vad detta betyder i termer av risk vet vi inte idag, men klart är att över tid så har det byggts upp en ”pool” av resistens därute.

Föreningen Vi Konsumenter och Svenska djurhälsovården lanserade i Almedalen begreppet antibiotikaavtryck. Antibiotikaresistens är ett avtryck av antibiotikaanvändningen. De stora skillnaderna som vi ser i förbrukning i olika länder har olika förklaringar och därför krävs en definition och en uppdelning av förbrukningen på djurslag. Detta saknas bland annat i Sverige. Med utgångspunkt för hur uppfödningen ser ut olika länder, kan man ändå dra vissa slutsatser. Jag skulle knappast köpa holländskt kalvkött eller griskött från Spanien.

I Danmark utövas ett stort tryck på grisuppfödarna, men ändå ökar förbrukningen. Norge har samma modell som Danmark på gång. I Nederländerna finns politiska målsättningar om minskningar av antibiotika till djur och dessa har också uppfyllts. Det har skett en minskning med 51 % på mindre än tre år. Det visar att det går att minska användningen. Tyskland har en nationell plan på hur man ska agera för att minska förbrukningen. Man har kraftigt skärpt sitt regelverk, som ger regionala myndigheter stora befogenheter. Veterinärerna måste rapportera behandling och diagnos. Det byggs upp en gemensam databas. Det största certifieringssystemet QS inkluderar tydligt antibiotikabehandlingar. Det finns med andra ord en rejäl utmaning för att få bättre koll på antibiotikaanvändningen på gårdsnivå så att vi kan dela uppförbrukningen på olika djurslag. Den totala förbrukningen har vi koll på, även om jag förstått att omregeleringen av apoteken skapat vissa problem med f f a licenspreparat.