På Agronomdagen förra helgen talade Cecilia Mark- Herbert, SLU, sig varm för samverkan mellan aktörer för att uppnå resultat. Och samverkan kan involvera det offentliga, handel, livsmedelsindustri, producenter, konsumenter och andra NGO:s. Jag ramlade på ett lysande exempel från Storbritannien. I början av seklet betraktades den brittiska tjurkalven som en biprodukt som antingen slogs i hjäl vid födseln eller exporterades till kontinenten. I början av 90-talet exporterades en halv miljon mjölkraskalvar till huvudsakligen den intensiva kalvuppfödningen i Nederländerna (för övrigt då också en kritisk fråga för svenska mjölkbönder, som skickade kalvar till Holland. Detta har upphört). 2006 startade ett brett projekt som involverade djurskyddsorganisationer, bonde – veterinär och producentorganisationer, mejerier (bl a Arla), detaljhandel och jordbruksministeriet. Jag räknar till 48 intressenter (saknar konsumentorganisationer) som samlades i ett gemensamt projekt med syfte att ge brittiska mjölkraskalvar ett värdigt liv inom Storbritannien. Och sju år senare har antalet tjurkalvar som föds upp i landet ökat till 86 % av antalet födda kalvar. Exporten har minskat med 90 %. Man har utvecklat nya marknader för kalvkött som ”British Rose Veal”. Tala om att gemensamma satsningar kan gynna djuren, bönderna och konsumenterna. Och när ser vi ett motsvarande samarbetsprojekt i Sverige, som slår vakt om den svenska kycklingen, grisen, kalven och kon. I min krönika till tidningen Jordbruksaktuellt slår jag åter ett slag för att samverkansprojekt, Public, Private, Partnership, som vägen till framgång. Det finns ju bra exempel i det förflutna – exempelvis samverkan kring att påverka EU att förbjuda tillväxtantibiotika och projekt Matvalet. Tråkigt nog verkar det ibland vara viktigare att profilera sin egen organisation än att reflektera över hur man uppnår det som gynnar föreningens syfte antingen det är konsumenter, djuren eller miljön.