Maria Ludvigsson i Svenska Dagbladets ledare ondgör sig över protektionismen i allmänhet och CAP i synnerhet. Det är därför ovanstående rubrik i Svenska Dagbladets näringslivsdel 13 februari borde mana till viss eftertanke. Det påminner om ett intressant dokument, Trialogen, som togs fram av Svenska kyrkan, Naturskyddsföreningen och LRF för ett antal år sedan. Budskapet var att länder i tredje världen skulle ha rätten att, genom politiska medel, skydda sitt eget jordbruk. Marknaden och fri handel löser inte planetens hållbarhetsproblem. Jordbruket levererar inte bara livsmedel, industriråvaror och bioenergi utan ett antal ekosystemtjänster, som marknaden inte är beredd att betala för. Det är bl a CAP:s uppgift. Varför ska Sverige inte producera sina livsmedel om vi har goda förutsättningar (bl. a vatten), producerar säkra livsmedel med miljöhänsyn, från friska djur med unik låg antibiotikaförbrukning, som ger jobb och också exportmöjligheter. Respektera att konsumenterna vill ha närproducerad mat. Riksdagens generationsmål måste också respekteras – exportera inte miljöproblem. Det utesluter inte handel med andra länder eller att vi kan stödja en hållbar utveckling i andra länder, men frihandel kan inte får inte vara ett självändamål.
Jag kan bli lite avundsjuk på Maria Ludvigsson som med spetsformuleringar kan gå i polemik utan att behöva fundera över vad som är skillnad mellan jordbruksråvaror och livsmedel och industriprodukter. Och inte behöver ta sig tid att uppdatera sig om den gensamma jordbrukspolitiken utan odlar gamla fördomar. Det blir bara för populistiskt! CAP tar inte hälften av EU:s budget och utgör 0,5 % av EU:s totala BNP. För att erhålla EU-stöd ställs krav på att bönderna vidtar miljöåtgärder och lever upp till EU:s gemensamma regelverk. Landsbygdsprogrammet ger stöd till bl a biologisk mångfald, djurvälfärd och miljöåtgärder. Och som konsumenter kräver vi med all rätt säkra livsmedel. Även en frihandelsvän som Marit Paulsen tycker inte att vi ska handla med smittor som salmonella och antibiotikaresistens.
Colombias bönder konkurreras ut av billig kyckling och ris från USA, mjölk från Holland, potatis från Ecuador och kaffe från Brasilien. Dessa billiga produkter är producerade på ett helt annat sätt än den småskaliga odlingen i Colombia. Produktionen i USA och Brasilien utmärker sig knappast för en hållbar livsmedelsproduktion. Onekligen går det att dra paralleller till vad som nu händer med svensk grisuppfödning. Jag vill inte köpa griskött från grisar som födds upp i länder som inte ens lever upp till EU:s gemensamma djurskyddsdirektiv. Frihandel kan och får inte vara ett självändamål.