Det är någon gång i slutet av 80-talet. Scans djuromsorgsnämnd är på rundresa i Västergötland inbjudna av slakteriföreningen Scan Väst (där för övrigt förre LRF-ordföranden Lars-Göran Pettersson var ordförande). I djuromsorgsnämnden finns Bror-Gillis Andersson från Östergötland, som ordförande, Christina Planck, Thomas Bengtsson, Nils-Erik Bramsvik, Gunilla Krantz, Åke Rutegård, Anders Forslid och jag (hoppas nu jag kommer ihåg rätt). Efter en god middag hos Christina och Staffan Planck, tog vi oss tillbaka till vår förläggning. Den visade sig vara låst. Någon måste ringa vaktmästaren mitt i natten och be honom låsa upp. Åke får uppdraget att ringa – diplomaten med den behagliga rösten. ”Är ni fulla?” undrar vaktmästaren, som kommer till slut och släpper in oss. Och det är så vi känner Åke. Åke den kloke, kunniga och nyanserade, som nästan alltid klarar sig i debatten. Åkes dilemma som VD för Kött – och Charkföretagen är att han inte fullt ut kunnat jobba för svensk köttproduktion, eftersom han har importörer bland sina medlemmar. Men när det gäller att säga nej till Belgisk Blå har Åke varit jättetydlig. I fredags hörde vi honom dessutom kritisera Eskil Erlandsson för att han inte kräver sanktioner mot medlemsstater som inte tillämpar djurskyddsdirektivet för gris. Föreningen Vi Konsumenter och fem andra konsument – miljö – och djurskyddsorganisationer driver frågan om mindre fast bättre kött. Att han i ledaren i tidningen Kött & Chark pekade ut mig med flera som jobbiga världsförbättrare må vara honom förlåtet.
http://gunnela.nu/2014/03/07/if-you-can%c2%b4t-beat-them-joint-them/.
Men tillbaka till historien. Min första kontakt med Åke var 1981 i samband med att LRF började jobba med att ta fram en antibiotikapolicy. Åke arbetade på Livsmedelsverket och var den som svarade på LRF:s förfrågan om att förbjuda antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte. Livsmedelsverket såg gärna att en avveckling kunde ske, till skillnad mot Jordbruksnämnden som ansåg att ett förbud inte var motiverat. LRF tillsammans med kooperationen ordnade också ett seminarium där vi bjöd in ansvariga myndigheter d v s Smittskyddsinstitutet, Livsmedelsverket, Jordbruksnämnden och Lantbruksstyrelsen där Åke var med.
1982 bröt jag upp från LRF och började på Slakteriförbundet. 1985 antog Slakteriförbundets stämma programmet ”Omsorg i djurskötseln” ett handlingsprogram från gen till kotlett. I samband med detta utsågs en djuromsorgnämnd, djuromsorgsansvariga på slakterierna och förtroendevalda djuromsorgsmän. Åke kom över från Livsmedelsverket och blev Scans centrala djuromsorgsinspektör för transport och slakt. Åke gjorde oannonserade nedslag på Scans samtliga slakterier (jag räknar till minst 12 på den tiden) för att se till att personalen hanterade djuren på ett acceptabelt sätt i samband med transport, under uppstallning och drivning. Ett viktigt kritiskt moment var kontroll av bedövning och avlivning. Levande grisar i skållkaret gav med rätt skräckrubriker. Det var flera år (1985 – 1993) av konstruktivt arbete inom ramen för Scans djuromsorgsprogram. Transport och slakt var prioriterade områden. Det gällde att sopa rent framför egen dörr, innan vi tog tag i uppfödningsledet. Det var tufft men oerhört roligt och inspirerande. En förutsättning var att vi hade starkt stöd av VD Sven Tidala. Gunilla Krantz var den professionella kommunikatören och Ingemar Brink konsulten som medverkade till att vi vann ett imponerande internationellt PR-pris ”Key issues management”. Under visst tumult bröt Åke upp från Slakteriförbundet 1992. Att gå till konkurrenten, privatslakten, Köttbranschens riksförbund gör man inte ostraffat.
Åke har blivit köttbranschen trogen i alla år. Jag vet att han har gjort stor nytta i Bryssel, som aktiv i CLITRAVI och UCBV (köttbranschens EU-organisationer), där han bl a drivit svenska värderingar kring hantering av djur i samband med slakt. Åke var också den som insåg att griskrisen, med start november 2009, krävde kraftfulla åtgärder för att återupprätta förtroendet. Grundcertifieringen Gris, som slakterier kräver av sina leverantörer av grisar (än så länge), blev lösningen för att garantera att svenska grisuppfödare följer svensk lagstiftning. Den känns särskilt motiverad i dagsläget när den svenska grisuppfödningen bygger på högt förtroende hos konsumenter och dagligvaruhandel. Nu går Åke i pension och avtackas i morgon i Näringslivets hus. Tack Åke för flera år av konstruktivt samarbete. Är det inte dags att nu utnyttja ditt enorma kunnande och din erfarenhet med att hjälpa svenska köttproducenter att överleva?