Helst ska den vara liten, mjuk och varm. En barnhand som andas förtroende och närhet. Det är alldeles för långt mellan gångerna. Jag ser dem på tunnelbanan. Barnen som spontant sträcker upp handen mot mamma eller pappa när man kliver av. Jag ser barn på väg till förskola och skola hand i hand med en förälder eller kanske en mormor. Jag funderar över när man slutar och hellre vill klara sig själv. Vad händer med alla dessa barn, som med förtroende håller vuxna människor i handen. Blir de sedan omhändertagna och stöttade på annat sätt. Jag tittar på ett gammalt foto från 50-talet. Jag går med min mamma på Strandvägen och jag håller henne i handen. Jag var älskad, yngst i syskonskaran och tror jag länge höll min älskade mamma i handen när vi var ute och gick i Stockholm. Det var trygghet och närhet. Lyckligt lottad med andra ord. ”Det är härligt med kärlek” sa min mamma när hon såg par som gick hand i hand, kramades eller kysstes. Och så känner jag också när jag ser par i alla åldrar hand i hand. Det finns något så intimt i att händer möts och kramas. Några tankar mitt i sommarens gröna och vackra tid.