Den nya landsbygdsministern Sven-Erik Bucht ska forma en svensk livsmedelsstrategi. Därför är det särskilt angeläget att landsbygdsministern och den utredning, som utreder svensk livsmedelsproduktions konkurrenskraft förses med ett sakligt och bra underlag, med en trovärdig historiebeskrivning och en heltäckande omvärldsanalys. Speciellt viktigt är detta eftersom man i konkurrenskraftutredningens delbetänkande ifrågasatt svenska särbestämmelser, exempelvis djurskyddslagstiftningen, om dessa inte kan speciellt motiveras.
Det var ett av skälen till att ett stort antal mycket kompetenta forskare vid SLU samt intresseorganisationer kring djurskydd, miljö och konsument skickade in en replik på Åke Rutegårds och Martin Wierups debattartikel i DN den 12 oktober ”Djurskyddsregler som är strängare än det finns vetenskapligt stöd för har skadat svensk djuruppfödning. På bekostnad av svensk produktion importerar vi kött från djur uppfödda med metoder vi förbjuder” skriver Rutegård och Wierup och underkänner m a o den svenska strategin efter EU-inträdet. De ger dock inget exempel, som bekräftar påståendet att det inte finns vetenskapligt stöd för svenska djurskyddsföreskrifter.
Forskarna vid SLU representerar Sveriges främsta kompetens när det gäller djurvälfärd, etologi (djurens beteende) djurmiljö och djurhälsa. Därför blir man beklämd när ATL och Land förringande talar om en knippe djurskyddsförespråkare eller lite slarvigt djurskyddsintressenter. Flera av dessa forskare har deltagit och deltar i EFSA (EU:s livsmedelsäkerhetsmyndighet) arbete med djurvälfärd. EFSA:s riskvärdering bildar underlag för svenska djurskyddsföreskrifter.
På twitter har flera ifrågasatt att Jordbruksverkets rapport citeras när det gäller kostnader för svenska djurskyddsregler. Grisföretagarnas beräkningar ligger ju betydligt högre än Jordbruksverkets beräkningar. Jag förutsätter att konkurrenskraftutredningen gör en noggrann utredning kring kostnaderna för svenska djurskyddsregler. Själv anser jag att den beräkning av kostnaderna för den svenska modellen för grisuppfödningen, som initierades av Slakteriförbundet och Lantmännen tillsammans med grisuppfödarna 1996 (som Rutegård och Wierup refererar till i Veterinästidningen) är den mest genomtänkta och seriösa som finns att tillgå. Studien byggde på att man byggde uppe en dansk anläggning i Sverige för att renodla kostnaderna för svenskt regelverk. Det går inte att ta en djurskyddsregel i taget och bara summera, eftersom det finns samspel mellan olika regler. Det som inte inkluderades var eventuellt ökade arbetskostnader. Jonasson och Andersson beräknade 1997 kostnaden relativt Danmark till ca en krona per kg griskött varav 50 öre kunde hänföras till svenska djurskyddsregler och antibiotikaförbudet. Danmark hade då inte stoppat användningen av antibiotika för att öka tillväxten. Större delen av merkostnaderna uppstod i smågrisuppfödningen. Kostnaderna för större yta till växande grisar och halm kompenserades mer än väl av bättre hälsa och bättre tillväxt. Och svenska grisar ligger fortfarande i topp när det gäller daglig tillväxt! Var rädd om det! Visst studien är gammal, men tekniken för beräkning av kostnaderna är väl värd att ta till sig, om man vill göra en seriös genomlysning. Och så rubriken! glöm inte svenskt griskötts starkaste argument – mycket låg antibiotikaförbrukning. Har vi verkligen råd att närma oss konkurrentländernas antibiotikaförbrukning till gris?