Detta är huvudbudskapet i Socialstyrelsens kommunikationsstrategi för antibiotikaresistens och vårdrelaterade infektioner. Kommunikationsstrategin är en intressant och hoppingivande läsning. Socialstyrelsens och Jordbruksverkets förslag till handlingsplan mot antibiotikaresistens måste kombineras med kommunikationsinsatser om man ska lyckas skapa delaktighet i hela samhället. Det finns en mängd viktiga förslag till åtgärder i handlingsplanen för att motverka ökad antibiotikaresistens. Ett ”nytt” område är spridning och skapande av antibiotikaresistens i miljön. Biocider som finns i en mängd produkter och utsläpp av metaller kan bidra till ökade risker. Hur är det med zinken till smågrisar? Ny kunskap behövs. När det gäller livsmedel behövs också kunskap om livsmedlens betydelse för spridning av resistens. Jordbruksverket måste skapa system så att vi kan följa upp antibiotikaanvändningen på gårdsnivå och följa förbrukningen uppdelat på djurslag och ålderskategorier. Jag tycker det är skamligt att inte alla veterinärer rapporterar in sina behandlingsdata till Jordbruksverket. Att omregleringen av apoteken har inneburit att rapportering en till eHälsomyndigheten inte fungerat är skamligt. Det gäller både veterinärläkemedel och humanmedicin.
Utan ”stockholmarnas” stöd inga svenska grisuppfödare! Så är det faktiskt. Om storstadsborna inte litar på svenska bönder och att svenska livsmedel har tydliga mervärden så undermineras preferensen för exempelvis svenskt griskött. Och antibiotika och resistenta bakterier är något som många förstår och med rätt ska oroa sig över. Den unika svenska situationen med låg antibiotikaförbrukning till djur måste vi vara rädda om. Det lyfts också i Socialstyrelsens kommunikationsstrategi. Beslutsfattare, producenter och konsumenter ska ha kunskap om att Sverige har en lägre förbrukning av antibiotika till djur än många andra länder. Producenter och handel uppmanas att ställa krav på sina leverantörer när det gäller antibiotikaanvändning till livsmedelsproducerande djur. Och det är vad som sker också på initiativ från Axfood och Martin & Servera. Det innebär att de som hävdar att det inte är någon skillnad mellan svenska livsmedel och importerade livsmedel från livsmedelsäkerhetssynpunkt har fel. Det är klart att det krävs lönsamhet för att vi ska ha bönder kvar, men det är vägen dit som vi kan vara oense om. Det är lätt att raljera över okunniga och oroliga stockholmare, men det för att värna den svenska grisuppfödningen som vi skickar en signal om att se till att i kampen för ökad konkurrenskraft inte riskera sjukare djur.