Jag har ingen älskad hundkompis längre. Sappho fick somna in den 16 januari. Tack alla ni fantastiska människor som gett oss stöd i många former. Ovanstående är ett citat från en skylt, som min kära djuromsorgsvän Anna- Märta Hasselwander (djuromsorgsman på Slakteriförbundet på 80-talet) gav mig för många år sedan. Jag har använt detta citat vid några tillfällen i min blogg, när det har varit väl mycket elaka och osakliga påhopp. Men nu har jag ingen hund längre! Kanske blev Sappho ett exempel på effekten av antibiotikaresistens. Efter en höst med två antibiotikakurer (30 dagar) hjälpte inte potent antibiotika mot en akut galopperande lunginflammation. Det är inte bara saknaden, utan hela livet förändras. Vad ska nu motivera mig att gå ut och röra på sig. Jag har inget sällskap på promenaderna Ingen som översvallande hälsar när man kommer hem och som kommer rusande med ett leende, verkligen, när man kommer hem med bilen till Cirkusberget. Som har legat på berget och väntat. Som tryckte sig intill mig, när röstläget höjdes mellan matte och husse. Jag har inte någon som till hälften klättrar upp i knät och lägger torktrasan upp i ansiktet eller hämtar leksaker och bollar. Jag har ingen som fördiskar tallrikar och kladdiga kastruller eller talar om när det är dags för drink med grisöra. Eller någon som förstod så mycket av vad man sa, så att man måste prata engelska när man inte ville inge några förhoppningar. Sa man ”Du får följa med” fick man en jättekram. Många känner säkert igen sig i min saknad och tomhet. Hundar är fantastiska livskamrater och följeslagare på livets väg. Det kan inte vara för evigt, men vi hade hoppats på flera år till tillsammans.
Sappho var en stor pudeltik som blev nästan elva år. Stora pudlar kan leva länge sägs det. Vad som fällde denna mycket speciella pudeldam var sannolikt följdverkningarna av en infektion med anaplasma (fästingburen infektion) – massa konstiga symtom, långa antibiotikakurer, ögoninfektion och till slut en galopperande lunginflammation, som knäckte henne på tre dagar. Ett varmt tack till veterinärerna på Albano djursjukhus för empati och professionell hantering. De gjorde verkligen allt vad man kunde.
Sappho var en hund med stor integritet. Hon bestämde själv vilka hon gillade och inte gillade. Och kärleken var ofta ömsesidig. Alexander,sonen, var den som kom först, i bland t o m före matte och husse i prioritet. Min syrra Marianne, Alexs Sofia och Anna Tofftén, departementet, tillhörde också favoriterna. Men om hennes kompisar skaffade egen hund, straffades dessa med ett tydligt avståndstagande. Det drabbade Pauline (som så småningom togs till heders igen), min äldsta vän, min systerdotter Caroline och Bosses dotter Pernilla. Syrran Elisabeth, som veterinär blev aldrig godkänd. En av Sapphos stora supporters var Sonja van Tichelen, tidigare VD för Eurogroup for Animals (Europeiska djurskyddet). När Sonja var på besök i Stockholm, bestämde sig Sappho för att henne gillar jag och klättrade upp halvvägs i knät. På sin 10-årsdag fick hon ett särskilt grattiskort från Sonja i Bryssel. När jag berättade vad som hänt för Sonja, fick jag ett fantastiskt svar. ”Sappho was perhaps the happiest dog in Sweden”. Och det är det som ger tröst, att flera har sagt att Sappho hade ett bra hundliv. Hon fick elva bra år. Hon fick ta plats och följa med överallt.
Man blir handfallen. Man börjar älta om man gjort tillräckligt – fästingprofylax, väntade man för länge med att uppsöka veterinär, var cortisonbehandlingen provocerande o s v o s v. Men det är ju inte meningsfullt. I elva år har man byggt upp rutiner och ett sätt att leva som innebar hundpromenader fyra gånger om dagen och att alltid planera när jag var på heldagsmöten eller på resa. Att alltid se till att det fanns hundmat och grisöron hemma. Det gav en stabilitet i tillvaron. Att kasta en blick i backspegeln och se det lurviga huvudet i bagageutrymmet i bilen. Man var ju aldrig ensam. Nu har man kanske delvis tappat sugen. Dessutom har Bosse varit dålig och värdet med det är att man fått ägna all sin uppmärksamhet åt honom – ambulansbesök, vårdcental och sjukhusbesök. Det gäller att ligga i. Och det känns ändå som det går att fortsätta att engagera sig i sina hjärtefrågor antibiotikaresistens, hållbarhet, klimat, djurskydd o s v.
Jag har klistrat fast ett foto av Sappho på en liten fin spegel med guldram. Det är en härlig bild där hon springer genom skogen och hennes lurviga öron flaxar. Ljuset lyser in genom grönskan. Det känns faktiskt bra att titta på bilden varje dag. Hon hade nog ett ganska bra hundliv ändå.
3 kommentarer
Vår älskade Sappho är borta.
Inga dunsar på trappan när hon sprang i förväg och kom till oss inför promenaden – matte kom efter, ingen vild galopp runt trakten när vi kom, ingen sökande nos i fickor och kassar efter godis eller presenter, inga sönderrivna hundleksaker – det tog bara 10-15 minuter för att hitta ”pipet” och ändra utseendet på det stackars lammet, tomten, tvättbjörnen eller vad det nu var.
Vi tänker på Gunnela och Bosse och är tacksamma att vi fick uppleva denna underbara Sappho.
Dutta/Marianne och Håkan
Som veterinär, ägare till två hundar och syster, blev jag ändå aldrig accepterad . Redan när Sappho var liten valp blev hon biten av en av våra tidigare borderterriers. Så den rasen var inte populär, även om våra nuvarande hundar är mycket snälla och hundvänliga. De har haft stor respekt för Sappho och tittat bort när hon kom. Hon var Drottningen och de lydiga undersåtar.
Men jag förstår att det för Gunnela och Sapphos andra vänner är en kännbar förlust. En familjemedlem är borta och det blir tomt.
Det låter kanske hårt att föreslå att man ska skaffa en ny hund, när man har sörjt färdigt. De är inte utbytbara och det blir ju aldrig samma sak. Men kanske en ny hund kan ge glädje på ett annat sätt. Och, Gunnela, Du har ett gott hem att erbjuda!
Mina varmaste tankar/Elisabeth
sorg och saknad när våra älskade vänner dör. Man hör tassarna över golvet fast de inte finns där längre. Sappho hade ett härligt liv, nu är hon i hundhimlen.
Tänker på er/Pernilla