Gunnelas Blogg – Säker mat och djurskydd

Facebook

Twitter

Linkedin

Gunnar Rundgren, en gång i tiden skapare av KRAV är känd författare och debattör. Han har bl a skrivit boken Jorden vi äter tillsammans med Ann-Helen Meyer von Bremen på uppdrag av Naturskyddsföreningen. Hans nya bok ”Global Eating Disorder” presenterades på SvD Brännpunkt den 29 januari och på ett seminarium på SLU samma dag. På Brännpunkt slår Gunnar hål på en mängd myter och skickar med viktiga budskap som underlag för en inriktning mot en hållbar livsmedelsproduktion och konsumtion. Frihandel löser inte de fattigas problem i U-länderna och i den globala marknadsekonomin får den som har pengar äta.

Min vän och f d kollega Anna Richert, på Världsnaturfonden,WWF var på seminariet på SLU. Här kommer hennes personliga synpunkter:
Global Eating Disorder heter Gunnar Rundgrens senaste bok som lanserades vid ett lunchseminarium på SLU den 29 januari. Huvudtesen i boken är att matsystemet, inte vi konsumenter, lider av ätstörningar. Fetma, hunger, odlingssystem som avfolkas, industrialiseras och förpestar miljön, det är en dyster bild som målas upp och dessutom är det inte du och jag som ska göra något åt det, åtgärderna som behövs ligger på strukturell och politisk nivå. Boken är en riktig tegelsten att ta sig igenom. Så varför blir jag så upplivad av dagens seminarium och diskussion? Det handlar, tror jag, om känslan av att äntligen lyssna på en person som tar ett brett grepp över utmaningarna som vi står inför och som resonerar om länkarna mellan mat, samhälle och KULTUR!
Teser som Gunnar Rundgren dunkar in är att strukturrationaliseringar avfolkar lantbruket och landsbygden, det ser vi inte bara i den amerikanska odlingsöken som är mellanvästern utan även här i Sverige. Han tar upp det absurda i att nationalrätten i indonesisk matlagning är nudlar av vete som inte odlas ens i närheten av landet samt att fossil energi, svag politik och tilltron till frihandeln har frikopplat produktionen av mat från de som ska äta den. Det handlar inte om att vi måste gå på myten om att produktionen av mat måste öka för att mätta munnarna, det handlar om att hantera orättvisor och fördelning av mat samt att skapa strukturer som återkopplar oss till jorden vi lever av. Ett exempel som Gunnar tog upp var jämförelsen mellan den ugandiska småbrukaren som arbetsintensivt hackar i jorden för att åstadkomma mat för dagen och den amerikanska spannmålsbonden som på basis av fossil energi brukar många hundra avfolkade kapitalintensiva hektar. Jag själv, som inte äger mark eller driver jordbruk har också tänkt på just relationen till bankerna och hur modig man måste vara för att sätta sig i knät på dem – hur vågar de vara så belånade? Det är sant, jordbruket på samma sätt som bostadssektorn drivs till stor del av lånade pengar. Samtidigt är ju maten kultur och identitet, och det är där man kan se ljusning och ana lösningar i bilden som målas upp.
Så vad blir då kontentan av det hela? En rörelse för matsystemet bort från linjära flöden, fossilberoende, kostnader som inte räknas med i matens pris och en industrialisering av maten, till ett matsystem som återskapar biodiversitet, markbördighet, som använder marken på ett smart sätt där resurser förs i kretslopp, där maten får mening. Den sista bilden på näthinnan är just människan, att människan måste få ta plats i matsystemet. ”It is people that make the food system sustainable”
Jag frågade vad Gunnar vill skicka med till arbetet med en svensk livsmedelsstrategi, det är ju på något vis där vi behöver agera för att skruva på våra egna kranar. Man kan konstatera, enligt Gunnar, att frihandel inte hjälpt oss bygga ett bra matsystem. Det kan finnas anledning att prova spåret med självförsörjningsgrad, försvarspolitiken styr vi bättre själva över än livsmedelspolitiken. Kommunerna är också intressanta aktörer för att skapa hållbara matsystem, och vi kan inte lämna över ansvaret till konsumenterna. Nej, Gunnar, inte hela ansvaret, men jag vill verkligen komplettera din bild: det är konsumenterna som ska äta maten, som läser debattartiklarna och som ska befolka matsystemet och vi kan inte slå dem i huvudet med tegelstenar. Det finns så mycket att göra i att återföra människor till ett matsystem som snarare bidrar till hållbarheten än riskerar den, att laga god och hälsosam mat och att njuta av detta. En kul grej som kom upp under seminariet var de brasilianska kostråden som lyfter fram maten i ett samanhang: ät tillsammans, långsamt, med kultur, rörelse och glädje. Riktigt där är inte Livsmedelsverkets kommande nya kostråd men ett gott steg på vägen.