LRF motiverar sitt stöd till pilotprojektet djuromsorgsprogram för gris bl. a med att aveln utvecklas. Avel för större smågriskullar och hög smågrisdödlighet ska åtgärdas med att fixera suggan efter grisning. Dessutom prövas sänkt avvänjningsålder och ökad beläggning. Man kan säga vad som helst, men uppmärksamheten kring projektet gynnar inte förtroendet för svenska grisuppfödare (se tidigare blogg). Det har t o m tidningen Land Lantbruk insett. LRF uttrycker sig (ATL 6 februari)som om programmets åtgärder redan gett positiv effekt på djuromsorgen och effektiviteten. Jag ifrågasätter inte att syftet är gott. Så uttryckte sig också Sten-Olof Dimander, då VD för svenska djurhälsovården. Men det viktigaste kvarstår. Den praktiskt taget omöjliga uppgiften att göra en vettig utvärdering, med tanke på upplägget av studien. Många frågor kommer inte få ett säkert svar. Men frågan är om inte tankarna kring effektivisering är ett feltänk redan från början. I flera år har forskarna varnat för att större smågriskullar innebär problem. Man borde snarare anpassa kullstorleken till vad suggan kan ta hand om och ge di. I Nederländerna och Danmark diskuterar man nu allvarligt om det inte är mer lönsamt att slå ihjäl svaga spädgrisar än att föra över övertaliga smågrisar till en amsugga (medlemsbladet Svineproducenten nr 1, 2015). Optimalt borde kanske vara att ha en kullstorlek där suggan kan ta hand om sina egna grisar hävdas i tidningen Svineproducenten!! Fantastiskt – en insikt om att stora smågriskullar inte är lösningen på ökad effektivitet. Sverige hämtar ju sitt grisavelsmaterial från Nederländerna och Danmark. Vissa betraktar stora smågriskullar som ett oundvikligt avelsframsteg. Och man ska göra allt för att rädda så många som möjligt genom att fixera suggan. Det är vad företrädare för Grisföretagarna upprepar med en dåres envishet. Om man är ute efter många avvanda smågrisar per sugga och år är det lätt att tro att stora smågriskullar är vägen till framgång. Som jag skrivit i tidigare blogg borde väl målsättningen vara jämna och livskraftiga grisar som är friska och växer bra ända fram till slakt. Stora smågriskullar är definitivt inte bara ett avelsframsteg utan också en källa till problem. Detta har påpekats av många forskare. Större kullar ger mindre och ojämnare grisar och risk för ökad dödlighet. Och det tål att upprepas – danskarna har världsrekord i spädgrisdödlighet, trots att alla suggor är fixerade. Detta upplevs som besvärande av den danska grisnäringen p g a politisk press.
Att SVT Debatt tog upp frågan kring fixerade suggor och Grisföretagarnas djuromsorgsprogram visar hur laddat området är kring svenska grisars välfärd (se tidigare blogg). Vid min kontakt med SVT Debatt ville jag bredda frågan och tala om sambandet mellan djurskydd, djurhälsa och antibiotikaförbrukningen. Men det blev för mycket och man valde att plocka ”vanliga” konsumenter från gatan. Med anledning av att Debatt angett att jag skulle delta, fick jag mig tillsänt artiklarna i Svineproducenten av en bekymrad länsveterinär. Det står mer intressant i tidningen som är gamla sanningar. Den största förbrukningen av antibiotika i Danmark kan hänföras till behandling av diarreer i samband med avvänjningen. Smågrisarna bör vara minst 24 dagar vid avvänjning. Hur stämmer det med svenska djuromsorgsprogrammet? Främja maximal motståndskraft hos grisarna! säger ett antal danska veterinärer. Och hur gör man det, om inte med en bra miljö och skötsel! I en simulerad beräkning i en 1000 suggors besättning skulle man tjäna en halv miljon kronor på att slå ihjäl små smågrisar (under 1 kg) i samband med grisning i stället för att tillgripa amsuggor. De små grisarna får mindre råmjölk och kanske det är bättre att 90 % av grisarna får bra förutsättningar än att på konstgjord väg se till att hålla liv i 100 % som föds levande säger de danska veterinärerna. Det skulle vara intressant att få kommentarer till detta från ansvariga inom ramen för djuromsorgsprogrammet och forskare inom området.
3 kommentarer
Tack för att du skriver om detta skrämmande handhavande av levande varelser.
Det berör.
Spädgrisdödligheten är människans problem snarare än suggans. För suggan är det en mycket liten extra investering att föda ett par ungar till. Om de dör tidigt har de inte kostat suggan något och under vissa omständigheter kan de där extra grisarna faktiskt överleva. För suggan är det mjölkproduktionen som kostar på och smågrisar som dör i andra eller tredje veckan är en stor förlust. Men vi vet att de allra flesta smågrisarna dör under de första dagarna. En kortsiktig företagsekonomisk kalkyl kan ge likande resultat: det kan löna sig att öka antalet födda om det leder till fler avvanda smågrisar, även om spädgrisdödligheten ökar. Avelsmålet bör vara många avvanda smågrisar och vägen dit bestäms av vilken vikt olika egenskaper (antal födda, antal överlevande, smågrisvikt etc) får i avelsvärderingen. Dessa så kallade ekonomiska vikter skattas med en bioekonomisk modell där värdet av en enhets förbättring i var och en av egenskaperna beräknas med hänsyn till kostnader och intäkter. Denna beräkning ligger till grund för hur mycket selektionstryck som ska läggas på olika egenskaper. På liknande sätt kan lantbrukarens ekonomiska utrymme för miljöförbättringar (t ex mer halm eller fler arbetstimmar i grisningsstallet) beräknas.
Om kostnaden för spädgrisdödlighet är låg kan det på kort sikt löna sig för både suggan och människan att fortsätta öka kullstorleken. Men människan har en förmåga att göra långsiktiga bedömningar som suggan saknar. En hög spädgrisdödlighet kan leda till politiska ingripanden som ger ökade kostnader och till konsumentreaktioner som ger minskade intäkter. Till skillnad från suggan förväntas människan dessutom göra etiska överväganden, oavsett ekonomin. Vad som är rätt och fel när det gäller spädgrisdödlighet är inte självklart. Lantbrukets grisar föds för att slaktas och hur man ser på skillnaden mellan att avliva spädgrisar och slakta grisar vid 110 kg påverkas av vilken etisk grundsyn man har. Djurens lidande spelar förstås också stor roll vid en sådan bedömning. Vi vet väldigt lite om hur mycket de spädgrisar som dör vid grisningen lider. Vi det dock att många av de levande födda som dör under de första dagarna fryser och svälter, och en stor del av dem kläms ihjäl.
Att djur fryser, svälter och kläms ihjäl är utan tvekan dålig djurvälfärd. Vore det därför bättre att avliva de minsta spädgrisarna direkt i stora kullar? Att avliva spädgrisar utan att orsaka lidande är inte lätt i en bruksbesättning. Ett annat problem är att fastän vi vet att risken att dö ökar markant för spädgrisar som föds i slutet av grisningen, har många syskon och låg födelsevikt så vet vi inte vilka som ändå skulle överleva om de fick chansen. Vi har alla sett och förundrats över de där små, små grisarna som överlever, håller sig friska och växer mot alla odds. ”Lönsamma” är de inte, men de verkar inte lida. Hur påverkar det vår etiska bedömning av rutinmässig avlivning? Och hur påverkar det konsumentens acceptans och betalningsvilja?
Vi husdjursgenetiker lägger mycket tid och kraft på att studera egenskapers genetiska bakgrund och genetiska samband mellan egenskaper som kullstorlek och spädgrisöverlevnad. Sådan kunskap behövs för att utveckla avelsarbetet. Men jag tror att vi behöver bli bättre på att definiera kloka avelsmål. Det gäller att balansera selektionstrycket på olika egenskaper grundat på kortsiktiga och långsiktiga ekonomiska beräkningar och etiska överväganden. Ju fler egenskaper som ingår i avelsmålet desto långsammare blir framsteget i var och en av egenskaperna. När det finns ogynnsamma genetiska samband, som mellan antal födda och spädgrisöverlevnad, måste vi ändå ta hänsyn till båda egenskaperna i avelsvärderingen. Och det räcker inte att se till en kull, vi måste se till suggans livstidsproduktion. Hur ska suggan fördela sina resurser över alla kullar? Vi vet t ex att ökad mjölkproduktion leder till ökade problem med bogsår. Sådana målkonflikter måste vi kunna hantera i avelsarbetet.
Det är fler än husdjursgenetiker som behöver hantera målkonflikter och frågan om fixerade suggor rymmer en mängd konflikter mellan olika intressen. Många pratar om en målkonflikt mellan suggans och smågrisarnas välfärd. Jag tror att målkonflikten mellan djurvälfärd och produktionsekonomi är mycket större och mycket allvarligare. Eftersom Sverige är med i EUs fria marknad är detta i hög grad en politisk fråga. Jag är glad över att arbetet med en svensk livsmedelsstrategi, som innefattar såväl produktion som konsumtion, har startat – och jag tror att hanteringen av motstridiga intressen blir en viktig del i det arbetet. Läs gärna mer om målkonflikter i det inspel till livsmedelsstrategin som vi från Framtidens lantbruk har lämnat till departementet: http://www.slu.se/sverigeochmaten.
Tack Lotta
Det var just sådana kloka ord och reflektioner jag var ute efter. Visst, hela djuruppfödningen bygger på att vi föder upp och slår ihjäl. I slutändan hamnar vi på etiska överväganden. Min bedömning är, att slå ihjäl smågrisar för att det är lönsamt, kommer av många att uppfattas som oetiskt och ett symtom på en ovärdig djurhållning. Precis som det är förkastligt att fiska upp och sedan kasta död småfisk över bord. Jag fick tillgång till ett under cower-reportage från Tyskland där man i en stor grisbesättning systematiskt slog ihjäl små spädgrisar. Enligt tysk djurskyddslagstiftning är detta olagligt. Man får inte döda växande djur av lönsamhetsskäl. Målkonflikter mellan produktionsekonomi och djurvälfärd lever vi med hela tiden. Därför måste samhället sätta upp regelverk för vad man accepterar.