KSLA hade igår bjudit in till sammankomst under rubriken: Svensk mat på världens fat”. Med utgångspunkt från Konkurrenskraftutredningen, ska export, i sin bredaste bemärkelse bli en del av lösningen på svenskt jordbruks konkurrenskraft. Något förvånande, eftersom det är ju en del av kritiken, att Sverige hade orealistiska förväntningar inför EU-inträdet, om export av svenska livsmedel. Har vi bättre konkurrenskraft för export idag, som medlemmar i EU? Och var finns vi svenska konsumenter? Patrik Myrelid, Lantmännen talade om starka värdekedjor, men också om kravet på internationellt likvärdiga villkor, utan att förklara vad han menade med det. För Lantmännen är det ju framför allt spannmål och spannmålsprodukter man exporterar och då är väl knappast svenska djurskyddsregler ett problem. Har man glömt att Sverige är med i EU, som har regler för miljö, bekämpningsmedel och livsmedlens och fodret säkerhet. En del av det regelverket kommer från det som Sverige tillämpade innan EU-inträdet. Om Lantmännen i Kina talat om livsmedelsäkerhet så antar jag att det var något som man anser att Sverige är bra på – eller? Fredrik Torehammar, Livsmedelsföretagen, fick inte svara på min fråga om hur stor andel av den svenska livsmedelsexporten, som bygger på svenska råvaror (förutom vodka). Han framhöll att det var nödvändigt med ett frihandelsavtal mellan EU och USA eftersom den svenska exporten till USA minskat från 15 – 7 %. Men ett sådant avtal skulle i andra ändan innebära marknadstillträde och import av produkter producerade på ett helt annat sätt än i EU. Det gäller bl a användningen av kemikalier, antibiotika och djurskydd. Skulle det gynna Sveriges bönder?
I debatten kring Konkurrenskraftutredningen och en svensk livsmedelstrategi odlas några mantran, som det kan vara bra att ifrågasätta. Konkurrenskraftutredningen utgår från fakta, som inte har beaktat utvecklingen under 2014. Man talar om skräckscenarior om fortsatt minskat värde av svensk livsmedelsproduktion om man inte gör någonting. Har man missat det faktiskt allmänt omtalade trendbrottet när det gäller svensk köttkonsumtion och svensk produktion. Svensk produktion av nöt, gris och lamm har ökat och importen minskat, för griskött med hela 6,9 %. Importen av fågelkött ökar, men det gör också den svenska produktionen. Visst, man ska inte ropa hej, men förhoppningen är att man får en positiv spiral, som manar till nya investeringar. Sorgebarnet är den bl a ökade ostimporten.
Det finns ett annat mantra som ständigt upprepas om att hälften av vad vi äter är importerad mat. Var kommer den uppgiften ifrån? Och hur har man beräknat denna? När det gäller frukt och grönt är importandelen hög (onödigt hög?) och det finns en mängd andra livsmedel, som vi inte kan producera i Sverige. Men om den svenska självförsörjningsgraden (ett uttryck som man inte får använda) ligger på närmare 70 % för fågel – och griskött, 90 % för ägg, 53 % för nötkött och närmare 100 % på dryckesmjölk? Visst har importandelen på svensk ost ökat till 60 %, men ge livsmedelshandeln bra argument för svensk ost, så kanske det blir, som med svenskt griskött och svensk korv d v s efterfrågan ökar kraftigt. Med domedagsprofetior får vi inte framtidstro hos producenterna och vi som konsumenter vill ha ”närproducerat”, tryggt och hållbart producerat. Och vi är beredda att betala.