När Sveriges beslutade sig för att ansöka om medlemskap i EG (nuvarande EU) blev det den borgerliga regeringen som fick driva förhandlingarna. Dessa leddes av Ulf Dinkelspiel och med Karl-Erik Olsson som jordbruksminister. LRF tog klart ställning för ett medlemskap. Skälet var bl a att man bedömde att en EU-reglering av jordbruket var att föredra framför svensk avreglering (1990 års jordbrukspolitik). Opinionen i Sverige var inte tydligt för ett EU-medlemskap. Bland de EU-kritiska utmålades att med ett EU-medlemskap skulle vi få hit Belgisk Blå, tvingas släppa på svenskt regelverk för djurskydd och släppa in salmonellasmittade livsmedel. LRF tog därför tydligt ställning genom att lova svenska konsumenter att man inte skulle ändra sina tydliga värderingar kring miljöarbete, god djuromsorg och säkra livsmedel (Sveriges bönder på väg mot världens renaste jordbruk). Det fanns också en tydlig politisk enighet med stöd av LRF, att Sverige skulle kämpa för att behålla det svenska förbudet mot antibiotika som fodertillsats, svensk salmonellabekämpning och att inte EU-anpassa sitt djurskydd, eftersom det inte var nödvändigt. Medlemsländerna kunde och kan ha striktare regler än EU-direktiven. Sverige ville också ha undantag (tilläggsgarantier) för ett stort antal smittssamma djursjukdomar, som vi inte ville ha in i landet. Den diskussionen pågår fortfarande. EU-kommissionen insåg 1993 -94 att man måste gå med på kraven på svenska övergångsregler för antibiotika och salmonella om Sverige skulle acceptera ett medlemskap . Historien om antibiotika känner ni ju till, där Sverige övertygade resten av EU att införa motsvarande förbud. Och när det gäller salmonella har Sverige, Finland (och Danmark?) kvar sina tilläggsgarantier, vilket delvis har räddat svensk äggproduktion. I övrigt var man inför förhandlingarna överens om att göra anpassning innan inträdet.
Från flera håll har påståtts att Sverige inte hade någon tydlig strategi för jordbruket inför EU-inträdet. Det tyder på dålig kunskap och bristande analys. Tvärtom kan man med rätt hävda att man var så förberedd som man kunde. Man tillsatte en hel kommission (Omställningskommissionen) som jobbade parallellt med förhandlingsprocessen. Man hade, vilket är viktigt att komma ihåg, också total politisk enighet och dessutom uppbackning från LRF- att förhandla jordbruket utan övergångsregler och göra anpassningen innan inträdet. Att skapa en kraftfull svensk livsmedelsstrategi gynnas inte av en bristande och felaktig historiebeskrivning.