Att vara behövd och känna sig vald

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Det här var mycket svårare än jag hade föreställt mig. Nu är det tre månader sedan Sappho, min älskade pudel, fick somna in. Hon har fått sin gravplats och igår tog jag upp hennes hundsäng och leksaker på vinden. Men hon gör sig påmind med mängder av tankar och bilder, när jag ska försöka somna. Hon sitter vid min säng och fångar min blick. Hon tittar på mig på promenaden: ”Men matte kan vi inte gå den här vägen istället”. Hon påminner oss om att det är dags för drink med grisöra. Hon hoppar självmant upp på klippningsbordet hos Yvonne. Hon hoppar glatt ner i ekan, när vi ska ut och gå på andra sidan viken. Hon håller mig sällskap när jag plockar hallon i trädgården. Hon tittar på mig med sina trötta ögon och rasslande lungor på djursjukhuset i Albano. Jag gråter.

Nu är det vetenskapligt bevisat i en japansk studie att hundkontakt ger trygghet och välbefinnande. Och det är speciellt ögonkontakten som skapar närhet. Det går inte att säga att ”men hon var ju bara en hund”. Det är något kring det här med att känna sig behövd och i Sapphos fall även vald. Visst känner jag mig behövd av mina nära – man och barn, men på ett annat sätt. En hund behöver vår omvårdnad och omtanke hela livet. Visst, det gäller alla husdjur, men hundar står oss så nära. Det är inte självständiga som katter. Sappho var dessutom en hund med stor integritet. Det kändes som en ynnest att bli vald som hennes bästa vän. Så kändes det. Jag vet fler av hennes vänner, som kände samma sak och därmed delar min sorg och saknad.

När sonen Alexander övertalade sin pappa om att skaffa hund, så var det hans övertygelse, att det skulle vara bra för relationen mellan mamma och pappa – ett sladdbarn. Och så blev det nog. När Sappho kom till oss i april 2004, så jobbade jag fortfarande (80 % på den tiden). Jag trodde då, att detta skulle inte bli min hund utan Bosses. Alexander sa att jag kunde ju skaffa en hund till, när jag gick i pension, som skulle bli min egen. Det var Bosse, som fick gå på valpkurs. Jag gick på hundpromenad morgon och kväll. Men det blev verkligen min hund förutom Bosses. Eftersom hon var ganska speciell och hade sina sympatier och antipatier, och svår att lämna bort, fick hon följa med överallt. Jag prövade hunddagis några dagar, när Bosse låg på sjukhus, men hon satt olycklig i ett hörn och vägrade äta eller kissa. Det var bara att ge upp. Hon har träffat mina arbetskamrater, ja, t o m ordförande i LRF Lars-Göran Pettersson 2006. Hon har varit med på bilresa från Höga kusten till Skåne i somras. Vi har bott på lantgård, vilket är en trevlig lösning, när man reser med hund. Bli det någon ny hund? Ja, jag tror det. En gång hundägare – alltid hundägare. Jag kan inte låta bli och titta på alla hundar jag möter. Min kusin, sa uppmuntrande att, jag som var frisk skulle säkert kunna skaffa en ny hund, som han gladde sig åt att lära känna. Vi får väl se! Det känns väldigt tomt att gå på promenader ute på Ingarö. Och snälla vänner skickar mig Facebook- sidor med hundar, som behöver ny matte eller husse.

En kommentar

  1. Marianne Rietz
    Publicerad 18 april, 2015 at 8:31 | Permalink

    Håkan och jag saknar också Sappho.
    Dutta

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.