Offentlig upphandling av mat – en viktig politisk markering

Offentlig upphandling är en viktig politisk markering, men man ska vara klar över att den offentliga maten endast utgör ca 4 % av den totala omsättningen av livsmedel i Sverige. Det är med andra ord mycket viktigare att lyckas på detaljhandelsmarknaden. Titta bara på genomslaget av ICA:s kampanj kring svenskt kött. Man måste ju också ha klart för sig att lagen om offentlig upphandling kräver att företag i andra länder ska kunna leverera till svenska skolor, sjukhus och äldreomsorg om man lever upp till ställda krav. Men här finns företag (läs danskt) som gör sin alldeles egen tolkning av exempelvis kravet på att grissvansarna inte ska vara avklippta. Vid ett möte på Konkurrensverket förra veckan blev detta tydligt.

Sedan 2006 har det varit möjligt att ställa djurskyddskrav vid upphandling av livsmedel med stöd av Miljöstyrningsrådets (MSR) kriterier. Dessa formades och marknadsfördes 2005 – 2007. År 2010 gjordes en översyn liksom 2014 och det var dessa som överfördes till Konkurrensverket genom Alliansens beslut att lägga ned Miljöstyrningsrådet – ett med rätt kritiserat beslut. Nu inrättas en ny myndighet för upphandlingsstöd 1 september i år. MSR:s kriterier är rekommendationer, men används 87 % av kommunerna. De stora knäckfrågorna vid offentlig upphandling är marknadstillgång och uppföljning. Under mötet blev det också tydligt med tolkningsproblemen. När det gäller ekologiska livsmedel så finns ju färdiga standarder. Men för kommuner som bestämt sig för 100 % ekologiskt kan det bli problem med tillgången. För de offentliga upphandlare som köper delvis ekologiskt, får detta inte bli en ursäkt för att inte ställa krav på resterande volymer. Det är det totala ansvaret som måste gälla. Men det är inte alltid det finns regionala leverantörer som kan och vill leverera. Det är grossister och stora leverantörer som Arla, Dafgård, Scan, Findus, Atria och Valio, som dominerar. Arla framförde att nyttan av MSR-kriterierna måste utvärderas, med antydan om att denna kan ifrågasättas!

Det finns vissa basregler som gäller alla animaliska livsmedel – ursprung, salmonellafrihet, veterinär ordination av antibiotika och bedövning vid slakt. Antibiotikakravet kan vara problematiskt och det finns kommuner som vill säga nej till vissa länder. Marknadsföringen av skillnader mellan länder i antibiotikaförbrukning har gjort effekt, men man kan inte säja nej till ett leveransland. Martin & Servera ställer frågan till sina leverantörer om antibiotika. Vad menas med bete? Vi har ju olika former av betesdrift i olika länder? Alla svenska nötkreatur går inte på bete och slakterierna sorterar inte. Och så det här med grissvansarna! Vissa har hävdat att svenska slakterier inte kan garantera att alla grisar har svansen kvar. Cirka två procent av svenska grisar får anmärkning på skadad svans. Kanske ska kravet vara 95 % intakta svansar. Användningen av soja i foder är en viktig fråga. I Finland används ingen soja i foder till mjölkkor annat än i undantagsfall. Men väl så viktigt är att sojan är certifierad. Sverige har lägst beläggning när det gäller kyckling i EU, men på grund av värmen i Thailand och Brasilien är beläggningen lägre. Thailand använder tillväxtantibiotika, medan Brasilien har EU-anpassat sig. Jag konstaterar att föreningen Moderna Ägg har fått igenom att ägg från frigående höns inte har högre djurskyddsstatus än burhönsägg. Man hänvisar till SVA!? Men kommunerna har väl sin fulla rätt att välja ägg från frigående höns om man vill.

6 kommentarer

  1. Göran
    Publicerad 17 juni, 2015 at 0:13 | Permalink

    När det gäller upphandling finns det två lagstyrda kvalitetsnivåer, EU-konventionell och EU-ekologisk. Det är däremot inte tillåtet att producera enligt de regelverken i Sverige – möjligen med undantag av den EU-ekologiska växtodlingen – på grund av det svenska regelverket. Vill man som upphandlare avvika från de av EU satta kvalitetsnivåerna, måste man kunna motivera det och dessutom kunna kontrollera att de krav man ställer uppfylls. Då det inte finns någon certifiering inom EU som motsvarar t.ex. de svenska djurskyddskraven, måste upphandlaren själv bekosta kontroll av leverantör och då var det inte riktigt lika roligt längre.

  2. Publicerad 17 juni, 2015 at 14:00 | Permalink

    Det finns över 200 kvalitetsstandarder inom EU. Bl a har handeln sitt Global GAP som är en certifierad kvalitetsstandard som också innehåller djurhälsa och smittskydd. Dessutom finns 64 djurskyddstandarder som bygger på tredje partcertifiering. I Tyskland finns både Q&S och djurvälfärdstandarder som bygger på svensk djuromsorg. Det är därmed nys att påstå att importerande företagen eller upphandlarna måste utöva sin egen kontroll. Det finns EU-ekologiskt kött i Sverige, så jag förstår inte vad du talar om att det inte är tillåtet i Sverige.

  3. Jacob
    Publicerad 17 juni, 2015 at 14:02 | Permalink

    Det stora problemet som jag ser det med upphandlingar idag som snuddar vi det du talar om är att det sker på alldeles för många artiklar för att en mindre aktör skall kunna vara med.

    Om exempelvis kaffe, kryddor, mjöl, kött etc. upphandlades separat så skulle fler lokala och mindre grossister och producenter kunna vara med. Det skulle förhoppningsvis öka konkurrensen och kvalitén.

  4. Göran
    Publicerad 17 juni, 2015 at 15:46 | Permalink

    64 djurskyddsstandarder och 200 kvalitetsstandarder i en union med 28 medlemmar. Det är just det jag menar, det finns bara två gemensamma kvalitetsnivåer inom EU och det är de lagstyrda. Dessa har en upphandlare – utan väsentligt merarbete – att förhålla sig till för att inte riskera att bryta mot fördraget. Vill man som upphandlare uppfylla lagen, måste den önskade kvalitetsegenskapen finnas i minst en kvalitetsstandard i varje medlemsland.

    Det produceras inte EU-ekologiskt kött i Sverige, då vi har en djurskyddslagstiftning som ställer högre krav än EU:s. Exempelvis är våra djurtransportregler strängare än EU:s. Det innebär att på en fri marknad – som den inre marknaden är tänkt att vara – har svenska producenter en kostnadsnackdel. Då den ekologiska marknaden är ny och liten, så märks kostnadsnackdelen inte på samma sätt som för den konventionella marknaden, än.

  5. Publicerad 17 juni, 2015 at 18:22 | Permalink

    Dumheter Handeln utnyttjar tredjepartscertifieringar och det kan den offentliga upphandlare också göra. EU-ekologiskt har inga regler för transport och slakt. Då gäller nationellt regelverk, så det finns visst EU-ekologiskt kött i Sverige. Jag känner själv en grisuppfödare som har EU-ekologisk grisköttproduktion. Fråga Jordbruksverket som godkänner certifiering av EU-ekologiskt. Certifieringsbolagen marknadsför att man reviderar EU-ekologiskt. Det skulle man knappast göra om det inte finns. Gärna debatt – men byggt på fakta.

  6. Göran
    Publicerad 17 juni, 2015 at 19:17 | Permalink

    Jag märker att vi inte pratar riktigt samma språk. Jag ska försöka uttrycka mig bättre.
    I jämförelse med livsmedelskedjornas centrala inköpsavdelningar, är det offentliga uppdelat på många och väsentligt mindre upphandlande enheter. Så länge de inte går samman om en gemensam kravnivå som motsvarar den svenska djurskyddslagstiftningen på väsentliga punkter som inte kan rubriceras marknadsprotektion, finns endast ett svagt incitament för grossister att tillhandahålla en sådan kvalitet. Tydligast kan det illustreras med de av grossister överklagade upphandlingsbeslut som varit alltför vanliga. Därmed finns ingen signal till utländska producenter att leverera önskad kvalitet, givet att svensk produktion inte förmår leverera önskade volymer. Naturligtvis kommer en tredjepartscertifiering in för verifiering. Tråkigt nog för svenska bönder innebär det i så fall att de – förutom myndighetskontroller – måste betala för en certifiering som kontrollerar att de uppfyller svensk lag.
    Vad gäller EU-ekologiskt så har vi olika perspektiv. Jag som producent får inte producera enligt det EU-ekologiska reglementet, då svensk lagstiftning har högre krav än EU-reglerna, därav de kostnadsnackdelar jag nämnde. Däremot är det vi säljer godkänt enligt reglementet. Jag ber om ursäkt för min otydlighet.

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.