För någon vecka sedan blev jag överraskande uppringd av en grisuppfödare, som på 80 – 90-talet var en av de största leverantörerna och ägare till privatslakten. Själv jobbade jag då med djuromsorgsprogrammet på Slakteriförbundet, Scan d v s den kooperativa slakten, som då hade närmare 80 % av slakten. Vi hade inte träffats på 25 år. Han har en hel del danska kontakter, varför det var intressant att gemensamt analysera dagens situation i Sverige. Danish Crown, bondekooperativ dansk slakt, äger i dag det största slakteriet (KLS, Ugglarp och Dalsjöfors). Det näst största foderföretaget, Svenska Foder är också danskägt. I Danmark ifrågasätts utvecklingen mot att som Danish Crown bara växa volymmässigt (jämför Arla). Danska grisuppfödare går i konkurs och sneglar på Sverige, där man får mer betalt för sina grisar. Det finns ett intresse för att köpa svenska gårdar. Vi får kanske se ett ökat antal danska grisuppfödare, som svenska grisuppfödare. Svenska slakterier bekräftar en god efterfrågan och att man kan hålla ett högre avräkningspris än konkurrentländerna.
Det pekar verkligen på att det krävs en aktuell omvärldsanalys, när man ska föreslå åtgärder för att stärka svenskt lantbruks konkurrenskraft. Konkurrenskraftutredningens slutsatser bygger på situationen, som den såg ut 2014. Och att som Rutegård och Wierup, i november 2014 i Svensk Veterinärtidning och i DN peka ut dansk grisproduktion som det positiva exemplet känns i dagsläget ganska främmande. Varför skulle då danska intressen söka sig till Sverige? Det är nog dags att erkänna att det händer saker hela tiden. Jag fick ett intressant och förvånande erkännande av min konkurrent från 90-talet ”Du fick ju rätt”. Det kanske är att ta i, men tveklöst har svenska bönder, veterinärer och forskare gjort massa bra saker sedan 80-talet, som det gäller att skörda nu.