Skördetid

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Frågan är bara om skörden är lagom mogen, övermogen eller om vi har en skördekatastrof. Det finns helt olika uppfattningar om nuläget. Dessutom finns oenighet om skördemetod. Vilken metod ska användas för att få bästa skörd? Helt oprofessionellt tar jag mig friheten att göra en personlig snabbanalys.

Kycklingbranschen har under många år strategiskt byggt upp ett förtroende och kommunicerat. Man införde en egen ursprungsmärkning ”den gula pippin” för många år sedan. Man har byggt upp kontrollprogram inom viktiga områden; djuromsorg inklusive fothälsoprogram, campylobacter, övervakning av resistens mot narasin och åtgärder mot ESBL. Man har bjudit in till öppna seminarier och gårdsbesök. Branschen är samlad och täcker hela kedjan. Den svenska produktionen ökar och utbudet av produkter har ökat d v s bra jordbearbetning, bra ogräsbekämpning och skörden lovar gott. För höga kostnader? Det verkar i alla fall som svenska produkter håller ställningarna i butik. Utmaningen är storhushåll och restaurang.

Nu är det dags att skörda allt som investerats för svensk grisuppfödning. Man har ju massor med värde i grödan; tunga argument, som anammats av handeln och konsumenterna – grisknorrar och låg antibiotikaförbrukning. Många upprörs över att svensk grisproduktion minskat i antalet slaktade grisar, men man har ändå närmare 70 % av hemmamarknaden. Ove Konradsson, Skövde slakteri säger: ”Det går bra att sälja nu, vi säljer så det knakar. Det gäller även industriråvaran och vi får ut vettiga priser. Det kommer att bli skinkbrist så det smäller!” Men snälla Grisföretagarna, släng nu inte in massa skrot i skärbordet. Ett eventuellt kontrollprogram måste vara mycket väl underbyggt. Annars riskeras det högvärdiga skördeutfallet. Även en liten tuva kan stjälpa tröskan.

Svenskt nötkött lider av att utsädet varierar alldeles för mycket. En del kött kommer från ungtjurar på spalt, en del från kor, visst från köttrasdjur på bete och visst kött är naturbeteskött. I åratal har man talat om att höja ätkvaliten och sortera bättre. Det finns fortfarande mycket snack om sega svenska biffar och mört naturkött (Sydamerika) eller kött från Australien. Jag som alltid väljer svensk, är dock nästan alltid nöjd med att välja garanterat mört, typ Hälsingestintan. Den stora utmaningen nu är tillräckligt med utsäde d v s kalvar från mjölkproduktionen.

Svensk mjölkproduktion har verkligen gjort en ordentlig markbearbetning för att få en högkvalitativ skörd. Man har laddat med etikprogram och kvalitetssäkring i form av Svenskt Sigill-certifiering eller Arla-gården. Det har funnits branschöverenskommelser i kritiska frågor som nej till köttmjöl och kalvexport, aflatoxinkrav, nej till Belgisk Blå och tidigare nej till GMO m m. Det finns inga lik i garderoben – eller? Man har friska och högavkastande kor, som går ute om sommaren. Och varför kan man inte skörda? Produktionsmedlen är för dyra säger man. Man har inte talat om för köparna vilken fin råvara man erbjuder både för samhället och för konsumenterna. Och slutkonsumenterna vet inte om, eller tänker inte på att den ost man köper påverkar vårt svenska landskap. Ursprungsmärkning kommer, men alldeles för sent. Och det är för sorgligt att vi slåss om hur vi ska tröska och skörda.

Ja, jag vet att det är jätteskillnad mellan svensk kyckling och svenskt kött, som i dag huvudsakligen lever på en nationell marknad och mejerimarknaden som är global.

4 kommentarer

  1. Göran Andersson
    Publicerad 3 september, 2015 at 8:05 | Permalink

    Är den här länken också tabu och förbjuden på den här sidan?

    http://land.se/det-storsta-oket-for-svenskt-lantbruk-ar-den-detaljstyrda-djurskyddslagen/

  2. Publicerad 3 september, 2015 at 9:27 | Permalink

    Nej, Det finns olika bilder av verkligheten. Det är klart att det finns utrymme för förenklingar i dagens svenska djurskyddsföreskrifter. Men jag tycker man glömmer två saker: EU har också detaljstyrda djurskyddsdirektiv. I kalvdirektivet anges exempelvis t o m acceptabel Hb-värde i blodet hos kalven! Det finns faktiskt också exempel på att Sverige fick skärpa sin föreskrifter vid EU-inträdet. Det är viktigt att regelverket bygger på vetenskaplig grund. Där är EFSA-rapporter viktiga källor. EFSA-rapporter som tydligt anger att fixering av suggor är stressande för suggan och inte räddar smågrisar. Rapporten kring kors välfärd anger att bete är en väg att förebygga ben – och klövlidanden. Beteskravet är m a o inte omodernt. Varför skulle 85 % av Sveriges mjölkbönder vilja släppa ut sina kor. Det andra är rättsäkerheten. Det finns inte sällan uttalanden från bondekåren att man med rätt vill veta vad som gäller.

  3. Göran Andersson
    Publicerad 4 september, 2015 at 8:02 | Permalink

    Tack för att detta inlägg refuserades på din blogg, det förra gjorde det…..
    Där fanns med en länk från en artikel i Jordbruksaktuellt, skriven av Annica Bergman som återfinns i LRF:s riksstyrelse, även den förde fram samma tankar som Peter Borrings inlägg, om att den svenska djurskyddslagen på intet sätt är vägen till framgång för svensk animalieproduktion utan tvärtom, ”den svenska modellen” har helt enkelt inte funkat, dags nu tycker jag att häva omyndigförklaringen av svenska djurbönder, en rigid svensk djurskyddslag och dess tolkning leder till minskad svensk produktion, beviset för detta är ju tämligen tydligt, svensk produktion har sjunkit som en sten till fördel för importerad mat från sämre djurhållning än den svenska (med eller utan svensk särlagstiftning) god djurhållning skapas inte av stelbenta lagar den skapas av bönder som månar om sina djur och av konsumenter som väljer att betala lite extra för deras produkter.

  4. Göran Andersson
    Publicerad 4 september, 2015 at 8:03 | Permalink

    INTE refuserades skulle det stått..

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.