Vetenskap och fakta måste gälla – fixering av suggor räddar inte spädgrisar

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Att fixera suggan efter grisningen räddar inte fler spädgrisar. Det är en av slutsatserna av Per Wallgrens, SVA och Stefan Gunnarsons, SLU utvärdering och avrapportering till Jordbruksverket av pilotförsöket för ett eventuellt kontrollprogram för grisuppfödningen. Detta stöds också av vetenskapliga studier. Nu måste grisnäringen och LRF acceptera fakta och inte vilseleda Sveriges grisuppfödare. Det var viktigt att pilotstudien i alla sin ovetenskaplighet utsatts för en seriös utvärdering. Inte minst beroende på hur stor vikt pilotstudien fått i lantbruksvärlden. Den stora frågan har just varit om man genom att fixera suggan ett antal dagar efter grisningen skulle rädda fler spädgrisar i en situation där smågriskullarnas storlek ökat kraftigt. Avrapporteringen innebar inga stora nyheter jämfört med näringens egen presentation i mars i år och de vetenskapliga fakta som finns i bl a EFSA:s rapporter.
Trots detta har Grisföretagarna, LRF-representanter m fl envist hävdat att kontrollprogrammet skulle lösa problemen med spädgrisdödlighet. Senast i fredags hävdade Åsa Odell i ATL att LRF står bakom Grisföretagarnas Djuromsorgsprogram.” Det är nödvändigt med åtgärder som både kan förbättra djuromsorgen i form av minskad smågrisdödlighet och öka konkurrenskraften i svensk grisköttsproduktion.” I Almedalen gjorde Lotta Berg på Djurskyddet Sveriges seminarium en ordentlig genomgång av kunskapsläget kring fixering av suggor och spädgrisdödlighet. Inget i EFSA:s rapport och senare forskning tyder på att vi räddar fler smågrisar med att fixera suggan i en vecka efter grisning. Ändå står Ingemar Olsson, Grisföretagarna på samma seminarium helt okänsligt och talar för den lösningen. Ett antal interjuver med större grisföretagare nu i oktober visade Grisföretagarnas genomslagskraft. De ropar på ändring av reglerna för fixering och minskade ytor.

Syftet med kontrollprogrammet är tänkt att göra det möjligt för grisuppfödare att avvika från gällande djurskyddsföreskrifter under förutsättning att man vidtar ett antal förebyggande åtgärder. Knäckfrågan är också att antibiotikaförbrukningen inte ökar. Tidigare avvänjning kan vara ett intressant alternativ. Utvärderarna kan tänka sig ökad beläggning för växande grisar under vissa förutsättningar. Personligen känner jag mig här mer tveksam med tanke på att tidigare studier visat på tydliga samband mellan större yta per gris, friskare djur och bättre tillväxt. Och Sverige har världens bästa tillväxt tillsammans med USA, som använder antibiotika som produktionshjälpmedel.

I september 2014 startade Åke Rutegård och Martin Wierup en debatt i Svenskt Veterinärtidningen under rubriken ”Sverige i otakt med EU – behov av ny strategi”. Man gick till hårt angrepp mot Sveriges vägval i djurskyddsfrågor. De utfärdade rejäla rallarsvingar för okunnighet och naivitet riktat mot veterinärkollegor, forskare, myndigheter, LRF och ideella organisationer. Debattinlägget blev också en debattartikel i DN i februari 2015. Inläggen besvarades av Bo Algers m fl och av mig i flera omgångar i Veterinärtidningen och i DN. I debatten fick jag frågan från Stig Einarsson, professor emeritus, varför jag motsatte mig en fixering av suggan, som skulle rädda spädgrisar för att klämmas ihjäl. Mitt svar var att jag ville ha fakta innan jag tar ställning. ”Jag har mött många konsumenter, som blivit väldigt upprörda över att man skulle återgå till att spärra in suggorna – rätt eller fel? Om fakta talar för att spädgrisarna dör av svält snarare än klämskador, kommer man då dra rätt slutsats? Har Martin och Åke redan fakta?” skrev jag då. Och jag vill hävda att de är många i debatten som inte tagit till sig fakta i denna fråga. Men det är dags nu.

Jag måste säga att jag känner mig i dag, som senhösten 2001, när Jordbruksverket meddelade att man avrådde från import av 500 avelsgaltar från Danmark. Det var på den tiden som Peter Raztar som dansk VD för Swedish Meats hade föreslagit en satsning på ”industrigrisen” senare omdöpt till charkgrisen. Satsningen omfattade en import av 500 danska avelsgaltar. Som garant för att detta var möjligt från smittskyddsynpunkt stod Svenska Djurhälsovårdens chef Martin Wierup. Frågan väckte en omfattande diskussion, som omfattade SLU, SVA, djurskyddet m fl. Det var inte bara en smittskyddsfråga utan då också hur vi ville att grisaveln skulle bedrivas i Sverige. Redan på sommaren hade Quality Genetics , avelsbolaget, meddelat att man avsåg importera 500 galtar om SVA och Jordbruksverket godkände import. Jag gjorde en ordentlig analys av hot och möjligheter med en sådan import i slutet av augusti. Jag hade inte i min vildaste fantasi trott att LRF skulle gilla Peter Raztars idé med tanke på vad som stod på spel – svensk djurhälsa, svenska tilläggsgarantier, svensk grisavel och förtroendet för svenskt griskött. Men Peter Raztar lyckades övertyga både Caroline Trapp, ordförande och Thomas Magnusson, vice ordförande att satsningen var rätt. LRFs ställningstagande innebar att jag belades med munkavle. Men debatten fortsatte att föras i alla led. Beskedet kom så småningom att Jordbruksverket efter samråd med SVA klart avrådde från import och Swedish Meats vek sig. Jag fick ett tydligt erkännande från Caroline Trapp: ”Du hade rätt i alla fall”. Caroline bjöd mig på lunch, men då hade jag redan bestämt mig. Jag tog ett halvt års tjänstledigt fr om mars 2002. Det hade varit för tufft. Ett av mina bästa halvår under min yrkeskarriär.

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.