Köttberget checkar inte ut

”Jag är på en utvecklingsresa” Så säger Antonia Ax:son-Johnson i det intressanta och spännande TV-programmet ”Köttberget checkar ut”. Claes Elfsberg intervjuar intressanta personer, födda under 40-talet. Och sådana är vi 40-talister. Vi går inte i pension. Det sa faktiskt förra ordföranden i LRF, Lars-Göran Pettersson om mig för några år sedan ”Gunnela går aldrig i pension”. Och Astrid Lindgren uppmanade mig 1990:” Ge inte upp!”. Och det är väl det som har förföljt mig hela tiden. Ibland till förargelse för inte bara mina oliktänkande utan också för mig själv.

Jag är född 1943, mitt under brinnande krig. Även om jag inte har något direkt minne av att familjen drabbades av brist på mat, så tror jag det finns något i ryggmärgen, som säger att landet ska ha sin egen mat. Det är viktigt. I ryggmärgen sitter också att spara, inte slänga och återanvända. Min mamma var specialist på att servera s k ”rester” under varierande former. Och då hade man ingen frys. Jag har vaga minnen av ransoneringskort och minns att min pappa fick konserverade ripor från Norrland. Dessa finns som en raritet i glasburkar i källaren på landet.

Jan Carlzon (SAS-Janne) avslutade veckans inslag i TV-programmet med kloka tankar om att VD-bonusar inte behövs. Oftast är uppgiften i sig tillräckligt utmanande och inspirerande. Men det som vi upplevde under vår aktiva tid var en tilltro till att vi tillhörde ett kollektiv, som kunde göra massa bra saker tillsammans enlig Janne. Nu har vi blivit individer. ”I mina mörka stunder är människan egoistisk, girig och elak. Vi blir som barn, som successivt tänjer på gränserna. Därför behövs staket och gränser”. Mina tankar går till det som är så aktuellt just nu d v s att vi faktiskt måste forma ett staket – ett regelverk som sätter ramarna för vad vi får göra med djuren, miljön och ekosystemen. Just nu driver LRF att man i ökad omfattning ska få politikernas, myndigheternas förtroende att forma sin egen verksamhet och utveckling. Och visst är det i slutändan bonden som ansvarar för hur man förvaltar jorden och sköter djuren. När djurskyddslagen och förordningen kom 1988 var det inget problem för den omdömesgilla bonden att ha en djurskyddslagstiftning, som satte gränser. Det som stod i lagstiftningen var ”best practice” hos de flesta bönder. Lagstiftningen var till för svansen, som inte ville eller förstod att större kor behövde mer plats, att kalvar och grisar mår bra av halm, att grisar mådde bäst av att gå lösa och att kor behöver gå på bete. Det behövs staket och gränser även idag som bygger på kunskap och värderingar. Ribban ska samhället sätta. Djuren har ingen egen röst och är kännande varelser.

Och så är det. Vi som är födda på 40-talet har inte och tänker inte checka ut. Vi har det historiska perspektivet och har tagit till oss utvecklingen. Vi skiter i att bli kallade mervärdesnördar. Vi känner att vi har med oss många unga människors engagemang och kan tillföra historia, energi och stöd.

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.