Det är sannerligen inte roligt att vara GD för Jordbruksverket eller ordförande för LRF i dessa tider. Leif Dennerberg och Helena Jonsson utsätts för, kanske förståeliga, men elaka påhopp från mycket arga bönder. Just nu gäller det försenade utbetalningar av EU-stöd. Men det gäller också att det händer för lite när det gäller Konkurrenskraftutredningens förslag. I veckan var jag på Magnus Oscarssons (KD) seminarium i riksdagen ”Mjölkens dag”. En stor uppställning av förtvivlade och arga mjölkbönder, som ville ha besked Nu, kring vad som görs för att förbättra situationen. Jag konstaterade att Arla och Arlas mjölkpris konkret inte nämndes en enda gång i debatten. Mjölkkrisen har väl ändå uppstått på grund av att avräkningspriset till mjölkbönderna inte motsvarar produktionskostnaderna – inte i Sverige och inte heller i många andra EU-länder. I flera enkätundersökningar har en majoritet av tillfrågade svenska mjölkbönder sagt att det inte är djurskyddet som är problemet. När frågan ställs till representanterna för mjölkproducenterna i panel vad som är mest besvärande blir det skattetrycket och dåligt företagarklimat. Bönder som anser att djurskyddet inte är ett problem och kommer släppa ut sina kor oberoende av lagstiftning, lyser med sin frånvaro i dessa sammanhang. Och hur ska man åtgärda svenska förutsättningar för företagande – på kort sikt? Det är alldeles för enkelt att säga konkurrens på lika villkor och hävda att lösningen är att ta bort svenska djurskyddsregler. Det är väl vad Torbjörn Iwarsson också kommer säga på Växas husdjurskonferens. Ett skräckscenario är att man får ett politiskt beslut att ta bort beteskravet. LRF och Stefan Gård tar åt sig äran, men de tunga kostnaderna som påverkar produktionskalkylen kvarstår. Och på köpet har man tappat det starkaste argumentet på marknaden för svenska mejeriprodukter och som kan ge mer betalt. För det är väl knappast troligt att ett sådant beslut skulle passera obemärkt? Då hamnar vi i den situation som fyra bondeledare talade om i ATL förra året. ”Det är naivt att tro att svenska djurbönder skulle klara sig speciellt bra ”med samma villkor”. Kvar skulle då finnas höga byggkostnader och lönenivåer, men konsumenternas anledning att välja svenskt skulle till stor del vara borta”. Vissa hävdar att man då kan ta betalt på marknaden för ”betesmjölk”. Men alla övriga kostnader för de som inte släpper ut sin kor, kommer ju att kvarstå? Palle Borgström (Arla?) tror inte särskilt mycket på den svenska marknaden. Men det gör Axfood, som sålde 20 % mer svensk mjölk med tydlig ursprungsmärkning. Axfood säger att det går att ta ut ett högra pris på svenska mejerivaror och efterlängtar en tydlig ursprungsmärkning av mejerivaror. Jag konstaterar till min glädje att det nu görs TV-reklam för svensk ost. Inte en dag för tidigt.
En kommentar
Det viktigaste för en livsmedelsstrategi är att staten sätter upp ett produktionsmål för svensk livsmedelsproduktion. Med ett produktionsmål tvingas berörda myndigheter ta hänsyn till jordbruket i sin förordningar och beslut. Det som saknas svensk livsmedelsproduktion är politiskt och därmed statligt erkännande att inhemsk livsmedelsproduktion är det främsta av samhällsintressen.