Med dårarnas envishet upprepar bonderepresentanter och vissa politiker att bara man genomför Konkurrenskraftutredningens (KKU) förslag, så fixar sig böndernas lönsamhet. Man behöver inte invänta livsmedelstrategin. Jag tycker det är klart vilseledande. Därmed inte sagt att det inte fanns bra förslag i KKU kring företagande, innovation, forskning, utveckling och rådgivning.
1. Konkurrenskraftutredningen innehöll begränsningar. Utredaren tilläts inte i sitt uppdrag ta upp beskattningar och avgifter. Rolf Annerberg vågade dock uttala att han avrådde från ytterligare sådana, som exempelvis handelsgödselavgift. Observera att när mjölkbönderna fick frågan på Mjölkdagen i riksdagen så är det skattetrycket som kommer först när man talar om lönsamhetsproblem. I andra sammanhang har bönderna också pekat på löner och byggkostnader.
2. Att peka ut svenska särregler som djurskyddsregler, som boven i dramat, är enkelt, eftersom de är ”lätta” att ta bort. Men KKU:s underlag för kostnaderna för dessa regler var begränsade. Jordbruksverket konstaterade själv att betesrapporten inte inkluderar djurhälsoaspekter eller miljömål. Argumenten för Grisföretagarnas kontrollprogram har utarmats genom utvärderingen av Jordbruksverkets experter. De ökade kostnaderna för att producera i Sverige jämfört med andra länder går inte att hänföra till djurskyddsreglerna. Många bönder tycker faktiskt inte att svensk djurskydd är ett problem. Då är det magstarkt att fortsätta hävda att sänkt djurskydd är den enkla lösningen på konkurrenskraften.
3. Konkurrenskraftutredningens bedömningar är i vissa avseenden förlegade och överspelade. KKU hade ett tydligt producentperspektiv. Vad som hänt sedan utredningen presenterades, är ett rejält genomslag för svenska mervärden, högre avräkningspris till svenska köttproducenter än resten av EU, ökad framtidstro hos köttproducenterna och ökad efterfrågan på svenskt kött. Detta startade redan 2014. De tydliga markeringar som kommit från handeln, konsument, miljö – och djurskyddsorganisationer talar för att ett försämrat djurskyddet kan få tydliga negativa effekter. Om man läser argumenten för svenska animalieprodukter från lantbruksnäringen (LRF, LRF Mjölk, Svenskt Kött o s v ) talas varmt om svenska mervärden som ett gott djurskydd och kor på bete. Att då å andra sidan tala om djurskyddet som ett problem skapar misstro och bristande tillit för svenska varor (läs gärna bloggen från Djurskyddskonferensen). Att ta bort beteskravet kan väl knappast öka lönsamheten radikalt och rädda svensk mjölkproduktion.
I oktober 2014 skrev Åke Rutegård och Martin Wierup i en debattartikel i DN att orsaken till att svensk produktion minskat efter EU-inträdet var svenska särreglerna för djurskyddet. Men fakta och verkligheten har sprungit ifrån Rutegård och Wierup. Det framgår av punkterna 3 och 4. Marknadsliberalen Carl B Hamilton har hittat artikeln från Rutegård och Wierup från oktober 2014 och hänvisar till denna i sin slutreplik i DN kring den svenska köttprotektionismen. Undrar om Åke och Martin gillar att gå i armkrok med Hamilton, som hängdes ut av många inklusive Jordbruksverket, LRF och Svenskt kött. LRF argumenterar för svenska mervärden, men man kan inte äta kakan och ha den kvar. Sverige kan inte fullt ut konkurrera med lågt pris.
Rekordet slår ändå Marie Söderkvist, Livsmedelsföretagen, som i ATL uttalar att hon tycker att värna om djur och miljö inte ingår i livsmedelsstrategin. Har hon verkligen sina medlemmar med sig i sådana uttalanden? Ska svenska livsmedelsföretag inte ha någon hemmamarknad? Deras markandsanalyser säger ju att nu ska det vara svenskt. Och svenskt måste fyllas med värden. Hur stämmer detta med regeringens strategi kring hållbar konsumtion? Och Stefan Ljungdal, Jordbruksaktuellt kommenterar Sven- Erik Buchts inslag i Ekot. Jag undrar verkligen om det gynnar Sveriges bönder att kalla kritikerna på Buchts uttalanden för vänsterfolk, veganrörelsen och miljöfanatiker. Det handlar om organisationer som Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden, WWF, Sveriges Konsumenter och ideella djurskyddsorganisationer. Vill man få starka folkrörelser att lyssna, så ska man nog passa sig för att köra med sådana invektiv. Och det är varken Marie Söderqvist eller Stefan Ljungdahl, som bestämmer livsmedelstrategins mål.