I förra veckan blev jag intervjuad av My Sahlman, LRF, inför att Helena Jonsson, som ordförande för LRF, ska tala om svenska bönder och antibiotika till djur i Washington. My ville få klart för sig LRF:s roll för att Sverige avvecklade användningen av antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte 1986. Sveriges bönder är unika i det avseendet att man redan tidigt 80-tal tog initiativet. På förslag från Gunilla Krantz på Slakteriförbundet, svarade LRF upp mot en intensiv massmediadebatt kring 30 ton antibiotika till djur, som drevs av Thomas Michelsen i DN 1981. LRF formulerade en antibiotikapolicy 1981, som resulterade i att LRF gjorde en framställan till Jordbruksnämnden, då ansvarig myndighet, om avveckling av tillväxtantibiotika. Birger Isacsson, som då var chef för näringspolitik, gav mig faktiskt löneförhöjning, för att han uppskattade mina insatser. Efter två år svarade Jordbruksnämnden att man ansåg att ett förbud inte var motiverat. Livsmedelsverket ansåg att en avveckling skulle vara önskvärd, men gärna frivillig. Resistensfrågan var känd och det var det starka argumentet för att minska användningen av antibiotika i djuruppfödningen.
Efter avslaget från Jordbruksnämnden fortsatte diskussionen i LRF:s djurhälsoråd. Lantmännens representant hävdade bestämt att resistens inte var ett problem, men övriga ledamöter i rådet drev igenom att frågan kom upp på LRF:s stämma 1984. Då hade också Sven- Erik Johansson, Nibble, sett till att länsförbundet Västmanland motionerat om en frivillig avveckling av tillväxtantibiotika. Eftersom LRF styrelse bedömt att en frivillig avveckling inte var möjlig blev beslutet en framställan till regeringen om ett förbud mot antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte. Frågan var aktuell med anledning av ett förslag till ny lag om foder. LRF:s framställan tillsammans med några riksdagsmotioner innebar att i lagen om foder (1984/85:149) infördes krav på att antibiotika bara kunde tillföras foder för att, som det då formulerades, förebygga, bota eller lindra sjukdom och sjukdomssymtom d v s krav på veterinärrecept. Definitionen, tillväxtbefrämjande, är intressant eftersom det inte oväntat visade sig att det var den sjukdomsförebyggande effekten i exempelvis smågrisfoder som var avgörande, snarare än den rent tillväxtfrämjande. I dagsläget är vi kritiska till generell profylax och man kan säga att formuleringen i 1984 års foderlag inte gäller i dagsläget. Intresset från utländska medier var stort på 90-talet. Mitt svar till dessa var att Sveriges bönder då var väl organiserade med en stark bondekooperation. Med starka och kloka bondeledare händer det saker, när man bestämmer sig. Sedan kan man fundera över om LRF skulle reagera lika proaktivt idag, när man talar om konkurrens på lika villkor.
My Sahlman påminde mig verkligen om behovet av att berätta historien. Jag har mött folk från Jordbruksverket, som inte hade en aning om att LRF var drivande i frågan på 80-talet. Jag fick också frågan om reaktionen från bönderna. Det intressanta är, att dåvarande ordförande för Svinavelsföreningen, Ingvar Hultström (pappa till Lars) och jag var helt eniga om värdet av att ta bort antibiotika generellt i foder. Annars var vi minsann inte alltid överens. Men det fanns flera bondeledare som definitivt var emot ett förbud mot generell inblandning i foder. Det största motståndet fanns inom kycklingproduktionen. Jag vill hävda att Lantmännen hjälpte till och med stöd av läkaren Stefan Lange, skrämde bönderna med riskerna med antibiotikaresistens. Jag blev mer utskälld av vissa veterinärer, som tyckte det var bekvämt med Bayo-n-ox i smågrisfoder, än bönderna. Sven-Erik Johansson, Nibble såg ju också till att länsförbundet Västmanland motionerade till LRF:s stämma 1984 om en frivillig avveckling av tillväxtantibiotika. Eftersom LRF:s djurhälsoråd konstaterat att en frivillig avveckling inte var möjlig, så blev resultatet att stämman uppdrog åt riksförbundsstyrelsen att göra en framställan till regeringen, som tidigare nämnts.