När jag inte kunde sova i natt, läste jag KSLA:s UNIK Utmaning (3.2015), där tolv unga människor förra året fick ange vägar till det hållbara naturbruket med utgångspunkt från år 2050. Man skriver bl. a : ”Under förändringen i samhället blev förtroende en nyckelfaktor till framgång. Förvaltning av konsumenternas förtroende vävdes in i ekonomiska kalkyler och sågs som en ändlig resurs … och började förvaltas på samma varsamma sätt som andra ändliga resurser”. Men har inte alltid förtroende varit en förutsättning, oberoende om det är politiker, myndigheter, företag eller förtroendevalda (det heter ju just förtroendevald). Lite skrämmande att den generation som ska ta över, känner och uttrycker sig så. I hela min yrkeskarriär inom djuruppfödning, jordbruk och livsmedelsproduktion, har jag känt att jag levt i en förtroendebransch. Livsmedelsproduktion är inte som vilken produktion som helst, eftersom den berör förvaltning av vår jordbruksmark och våra ekosystem, respekten för djur och något som vi stoppar in i kroppen minst tre gånger om dagen. Scans Djuromsorgsprogram, LRF:s ”Sveriges bönder på väg mot världens renaste jordbruk” och mejeriernas kvalitetsprogram handlade om att bygga upp förtroende. Nu vill LRF att vi ska känna fortsatt högt förtroende för Sveriges bönder, som livsmedelsproducenter, med en avveckling av stora delar av svensk särlagstiftning och branschöverenskommelser. Men jag delar Johanna Sandahl, Naturskyddsföreningens oro. Om signalerna från vissa högljudda bönder är att djurskyddet är ett problem och att miljöhänsyn och djurskyddsregler är en belastning, så tappar många tilliten. Och menar Livsmedelsföretagen verkligen allvar med att miljö och djur inte ska ingå i den svenska livsmedelsstrategin? Det är dags att fundera över vad som ska ge mig som konsument förtroendet tillbaka för svensk livsmedelsproduktion.