Guldet blev till sand

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Ni känner säkert igen texten från musikalen Kristina från Dufvemåla, när Robert berättar om sitt och Arvids öde under jakten efter guld i Kalifornien. Associationen fick jag, i går på ett antibiotikamöte, när jag lyssnade till en entusiastisk djurhälsoveterinär. Hon berättade att grisbönderna nu inser att man sitter på ett guldägg med friska djur med extremt låg antibiotikaförbrukning. Handeln ropar efter mer svenskt griskött och slakterierna betalar 30 – 40 % mer till svenska grisbönder än vad deras kollegor får betalt i andra EU-länder. Det är dags att erkänna detta! Budskapet riktas bl a till en skånsk kverulant, från Larsviken, som ryade på Sigill Kvalitetssystems planeringsdag. Men se till att guldet inte blir till sand. Nu har man byggt upp ett fantastiskt förtroende. Och det är inte bara friska djur, som skapat förtroendet, som LRF ofta hävdar. Att svenska grisar har det bättre än grisar i andra länder är en viktig del av förtroendet. Det beror inte bara på duktiga grisbönder, utan också på svenska djurskyddsregler. Jag vet hur det såg ut innan djurskyddslagstiftningen kom. Att se rader med hundratalet sinsuggor i fixeringsbås, var inte kul, liksom burar för tidigt avvanda smågrisar. Men så kan det väl inte bli om man tar bort svenska djursskyddsregler? Om Grisföretagarnas stämma röstar ned en motion, som ansåg att organisationen inte ska driva frågan om fixerande av suggor, så finns anledning att känna stor oro. Tondövt, skulle jag vilja säga. Har inte grisproducenterna förstått och accepterat den vetenskapliga utvärderingen av fixerade suggor i pilotförsöket, som förkastat den lösningen för att rädda smågrisar. Detta är en lika viktig symbolfråga från djursskyddsynpunkt, som betet för kor. Varför skulle annars danskarna välja vägen att släppa loss suggorna? Se nu till att guldet inte blir till sand.

Läs Ann-Helen Meyer von Bremens utmärkta blogg www.hungryandangry.se. Ann-Helens och Adam Arnesson analys av LRF, Helena Jonssons, utspel om att LRF ska bli den nya miljörörelsen är dräpande och avslöjande. Man kan inte å ena sidan driva att man ska montera ned det svenska djurskyddet till EU:s nivå och låta jordbrukets ökning gå före miljömålen, och å andra sidan tro att man ska bli en miljörörelse, somt skapar trovärdighet och ökad efterfrågan på svenska livsmedel. Någon ska väl ändå köpa den svenska maten i Sverige. Udden känns direkt riktad mot Naturskyddsföreningen. Är det verkligen klokt? Jag läser med glädje Stina Bergströms (MP)replik till Christofer Fjellner (M) i ATL. Det känns verkligen som MP tagit del av mina vänner konsument – miljö- och djurskyddsorganisationernas inspel till ministrarna. Sedan är det fler än jag som oroas över den nya handelsministerns Ann Lindes fullkomliga ointresse för jordbruket och bristande kunskap om vad jordbruket bidrar med. Precis som Ann-Helen, kan jag ibland sakna Eskil Erlandssons: ”Djuren ska ha det bra”. Undrar om inte Eskil bidrog till att Centerns stämma avslog motionen, som krävde att det svenska beteskravet skulle tas bort.

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.