Gränsen för det tillåtna

Jag lyssnar på Nationaldagsmorgon på P1 om tryck – och yttrandefrihet. En professor i juridik uttrycker sig om lagstiftningens syfte: ”Gränsen för vad det tillåtna går”. Och det är väl vad all lagstiftning syftar till. Vi sätter gränser för vad som är acceptabelt när det gäller människors hälsa, säkra livsmedel och hur naturen och djuren ska respekteras. Jag kan med perspektiv titta tillbaka och reflektera över hur lantbruksnäringen har hanterat värderingar och utmaningar. Jag har under många år skrutit över svenska böndernas proaktivitet. Ett av de starkaste exemplen är LRF:s initiativ i antibiotikafrågan. Först utarbetades en antibiotikapolicy 1981. Men redan då gjorde LRF en framställan till myndigheterna om att införa ett förbud mot antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte. Efter fortsatt process beslöt LRF:s stämma 1984 också att göra en framställan om ett förbud mot att använda antibiotika utan recept i den nya lagen om foder. Bakgrunden var bl a en motion till stämman om frivillig avveckling. Men bedömningen var att ett frivilligt åtagande inte var möjligt. Lantmännen hade hela tiden deklarerat att man inte stödde synsättet att antibiotika i foder kunde ge upphov till antibiotikaresistens och därmed ansåg att ett förbud inte var motiverat – frivilligt eller genom lagstiftning.

På den tiden ville bönderna ha lagstiftning. Så vitt jag vet har Helena Jonsson, LRF, varit i Washington och stolt deklarerat att svenska bönder bidragit till svensk lagstiftning. Därmed inte sagt att bönder och veterinärer gjort ett fantastiskt jobb för friska djur. Det finns andra exempel. Många kontrollprogram mot smittsamma sjukdomar startade som frivilliga program drivna av näringen. När anslutningen blivit tillräckligt hög blev kontrollprogrammen obligatoriska för att tvinga in de som inte tidigare gått med frivilligt. När det gäller just smittskyddsåtgärder finns SDS (Svenska Djurbönders Smittskyddskontroll) krav vid import av levande djur och avelsmaterial. Dessa utsätts hela tiden av marknadskrafterna av konkurrensskäl. LRF vill ha EU-kommissionens stöd för att förhindra att sjukdomarna PRRS och ParaTb kommer in i landet. Det innebär att man inte litar fullt ut på att djurägarna följer frivilliga åtaganden kring import av levande djur.

Nu signalerar LRF och företrädare för bönderna att vi d v s konsumenter, miljö – och djurskyddsorganisationer ska lita på att bönderna – alla bönder! lever upp till förväntningarna när det gäller miljö, livsmedelssäkerhet och god djuromsorg utan lagstiftning. LRF driver att marknaden och konsumenterna ska driva i stället för lagstiftning- morötter i stället för regelverk! Men var går gränsen för det tillåtna? Därom kan råda delade meningar. Men för mig m fl går gränsen vid att grisar ska gå lösa, höns ska inte näbbtrimmas, djuren ska ha tillräckligt utrymme, kor ska ut på bete, transporttiden till slakt ska inte utökas och fodret anpassas till djurens behov o s v. Djuromsorg är inte bara friska djur. Många bönder är kloka, men det kommer ny kunskap som självklart kräver omvärdering. Men det har visat sig att djurskyddslagen och djurskyddsförordningen från 1988 i många avseenden håller även på 2000-talet. Jag tycker det är djupt oetiskt att kräva att marknaden ska styra skyddet av djuren.

Jag måste få avsluta med ett citat från Skånemejerier: ”I Sverige har vi en djurskyddslag som är till för att måna om våra djur stora som små. Detta är något som Skånemejeriers mjölkbönder väldigt noga arbetar med på sina gårdar. Och vidare: I Sverige har vi lagar som säger att alla kor ska gå ute.” Det är lite annorlunda än Åke Hantofts, ordförande i Arla, budskap i sällskap med LRF:s Helena Jonsson i Svenska Dagbladet häromdagen. Bort med regler och låt marknaden styra. Eftersom Skånemejerier lovar svensk mjölkråvara och svensk djurskyddslag, så gör dom det lättare för mig att välja mejeriprodukter. När får jag se samma budskap från Arla som från Skånemejerier?

En kommentar

  1. Maria Rendahl
    Publicerad 9 juni, 2016 at 9:43 | Permalink

    Är helt enig med dig. Djuromsorgen ska inte under några omständigheter överlåtas till marknaden. Det levande ska skyddas av lagstiftning. Det är i grunden en fråga om vilken grundsyn vi har på livets värde och vilka värderingar vi vill bygga vårt samhälle på.

    Vad människan är i stånd till när det gäller att plussa på i den egna plånboken vet vi alltför väl. Det levande – i det här fallet djuren – behöver ett grundmurat skydd, lagstiftning, som slår vakt om det levandes rätt till respekt för sin särart.

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.