Nätverket mot antibiotikaresistens

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

I morgon samlar jag mitt nätverk mot antibiotikaresistens på Cirkusberget på Ingarö. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men vissa har varit med sedan början av 90-talet. Då hade vi en aktiv grupp med namnet IDL, informationsgruppen för djurhälsa och livsmedelskvalitet. Den bildades inför det svenska EU-inträdet 1993 med syftet att hindra att vi skulle få in smittsamma djursjukdomar i landet. Kärntruppen, som bestod av LRF, Slakteriförbundet, Svensk Mjölk och Svensk Fågel, blev senare en avsändare av svenska mervärden som salmonellafrihet och antibiotikarestriktivitet genom nyhetsbrev och pressmeddelanden. Det var mjölkfrämjandet som sågade gruppen p g a otydlig avsändare. Man ville väl inte ha konkurrens, eftersom IDL-gruppen hade varit ganska framgångsrik. På den tiden tyckte man inte heller att man skulle prata om mervärden i uppfödningen. Det var viktigare att introducera Kaffe Latte. Nåväl, det är väl inte på plats att gnälla. 2001 – 2002 formade gruppen i all fall ”Den svenska modellen”, svenska lantbruksnäringens värderingar kring miljö, etik och säkra livsmedel, som antogs av LRF:s styrelse juni 2002.

Vad har hänt sedan dess? Antibiotikaresistens och antibiotika till djur har blivit en global ödesfråga. Att svensk djurhållning har EU:s lägsta antibiotikaförbrukning och låg andel resistenta bakterier har blivit väl känt och marknadsfört. Flera av oss hävdar att svenska djurskyddsbestämmelser kring djurens miljö och skötsel har bidragit till friska djur och därmed till svenska mervärden. Andra hävdar att lagligt djurskydd inte är ett svensk mervärde och friska djur fullt ut är uppfödarens förtjänst. Vi kan väl i alla fall enas om att den svenska modellen varit framgångsrik som bidragit till friska djur och låg antibiotikaförbrukning. Och vem eller vilka ska bestämma vad som är ett mervärde för konsumenterna? Är det styrelseledamöter i LRF eller är det dagligvaruhandeln eller vi som konsumenter?

Till slut en intressant EU-studie som 2013 tittat på skillnaden mellan ekologiska och konventionella grisar i Frankrike, Italien, Danmark och Sverige. Man har studerat resistensen hos tarmbakterier. Rent generellt har ekologiska grisar lägra andel resistenta koli-bakterier än konventionella. Men det är stora skillnader mellan länderna. Inte oväntat har svenska grisar, oberoende av system mycket låg andel. Danska grisar har också betydligt mindre antibiotikaresistens än grisar från Italien och Frankrike. En intressant slutsats är att svenska s k konventionella grisar har väsentligt lägre andel resistenta koli-bakterier i tarmen än italienska och franska ekologiska grisar. Tänkvärt när man formulerar EU:S regelverk för ekologisk produktion?

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.