Naturskyddsföreningen uppskattar att handlingsplanen fastställt mål för ekologisk produktion och konsumtion och det finns fler som tycker detta är lovvärt. Men visst känns det som en eftergift till Miljöpartiet. Det var en av frågorna som Alliansen tidigare reagerat negativt på och nu upprepar man kritiken. Det är marknaden som ska avgöra den ekologiska konsumtionens storlek. Erfarenheten är att när kommunerna ställer krav på hög andel ekologiska livsmedel, är risken stor att det blir import. Om man inte som Uppsala säkrar att de ekologiska produkterna ska följa svensk djurskyddslag. WWF anser att det ekar tomt när det gäller att gå mot ökad hållbarhet. ”Varken långsiktig hållbarhet eller de svenska miljömålen kommer att nås med regeringens livsmedelsstrategi” säger WWF. Man vill också ha mer åtgärder för att stimulera naturbete. Detta kommer dock upp som en åtgärd i handlingsplanen.
Jag förstår Livsmedelsföretagen, som med all rätt saknar åtgärder med fokus på förädling och livsmedelsindustri. Det är fortfarande en tydlig produktionsstrategi. LRF jublade över strategin ända tills handlingsplanen kom – lite förvånande, eftersom det i propositionen inte kom några löften om sänkta skatter eller inga nya skatter och ingen sänkning av regelverket på miljö och djurskyddsområdet. Jag tror man knyter orimligt höga förhoppningar till instruktionen till myndigheterna om konkurrenskraft (se tidigare blogg). Men åtgärdspaketet som presenteras i veckan handlar mer om utvecklingsprojekt hos myndigheterna.
Annars tror jag många av oss kan stödja förslaget på svensk växtförädling – med eller utan GMO. Det känns som ett akut behov och inte minst i skenet av klimatförändringarna. Vi har ju fått fortsatta problem med torka och brist på grundvatten i östra delarna av Sverige. Det är också positivt att markens bördighet har uppmärksammats.
Gunnar Rundgren har gjort en djupgående mycket kritisk analys av regeringens proposition. Det finns enligt Gunnar en genomgående fokusering på produktivitet och strukturomvandling som lösning på konkurrenskraften och hållbarheten. Men det är tveksamt om ökad produktivitet bidrar till miljömål, som en giftfri miljö och kanske inte heller ett rikt odlingslandskap. Han har uppmärksammat två frågor som har fått alldeles för lite uppmärksamhet i debatten. Regeringen föreslår en ändring i jordförvärvslagen, vilket innebär att aktiebolag kan förvärva mark. Jag rekommenderar en läsning av SLU:s Framtidsberättelser från lantbruket år 2030. Min reflektion när jag läste boken var att en av knäckfrågorna verkar vara ägandet av marken. Om storföretagen tar över finns helt andra drivkrafter och kortsiktighet i förvaltarskapet av jorden. Därför är scenarios som ”storföretagen styr” en skrämmande utveckling. Här har politikerna helt tappat ansvaret och de innebär bristande respekt för marken som ekosystemresurs och djuretik.
Den andra frågeställningen är CAP. Den berörs knapphändigt. Många bönder, inte minst de som har betande djur är till stor del beroende av EU-stöd för sin överlevnad. Men i budgetpropositionen 2016 är Sveriges mål att EU:s gemensamma jordbrukspolitik skall ha som mål en ”avreglerad, marknadsorienterad och konkurrenskraftig jordbrukssektor styrd av konsumenternas efterfrågan samt klimat- och miljömål och där hänsyn tas till djurskydd” Jag har mött många i Bryssel, som skakat på huvudet över Sveriges ointresse för att ta hem EU-pengar till sina bönder. Finland nämns ofta som exempel på en skicklig förhandlare, som räddat hem betydligt mer EU-medel. Men med Brexit blir EU:s budget kraftigt nedskuren. Det kommer bli strid på kniven om EU:s jordbruksbudget. Jag har hört konsumentrepresentanter jubla när pengar till jordbruket prutas. Förstår man inte att det negativt påverkar miljö, hållbarhet, djuretik och priset till konsumenterna.