Gunnelas Blogg – Säker mat och djurskydd

Facebook

Twitter

Linkedin

”Endast jordbruket är ett reservat för en föråldrad produktionsform, för en småföretagsamhet som står konsumenterna dyrt. Vi vet att det går att industrialisera jordbruksnäringen. I stora ”fläskfabriker” kan vi producera billigare och tack vare en mer industrialiserad produktion kan vi dag köpa kyckling till ett någorlunda hyfsat pris.” Detta är hur Socialdemokraterna såg på jordbruket 1966. Och utvecklingen gick mot storskalighet och ”fläskfabriker” på fel sätt. Motreaktionen kom när man hade satt nästan alla sinsuggor i bås, byggt upp en storskalig kycklingproduktion på felaktiga premisser och accepterade att korna stod inne året runt i K-jordbruken i Norrland. ”Man får räkna med viss dödlighet i en intensiv produktion. Det är ekonomiskt försvarbart” sa slaktsvinsproducenterna. Reaktionen på 80-talet kom från starka opinionsbildare som Astrid Lindgren, Marit Paulsen, djurskyddet och arga veterinärer. Det var då vi fick Scans och Svensk Fågels djuromsorgsprogram och djurskyddslagen 1988. Och vi fick motsvarande diskussion i EU i samband med bl a galna ko-sjukekrisen under 90-talet.

Men frågan är om inte synsättet från 60-talet även nu genomsyrar regeringens proposition om en ökad svensk livsmedelsproduktion. Det är mycket fokus på produktivitet, strukturomvandling och att även att ändra jordförvärvslagen så att bolag ska kunna köpa jordbruksmark (se tidigare blogg). I budgetpropositionen 2016 är Sveriges mål att EU:s gemensamma jordbrukspolitik skall ha som mål en ”avreglerad, marknadsorienterad och konkurrenskraftig jordbrukssektor styrd av konsumenternas efterfrågan samt klimat- och miljömål och där hänsyn tas till djurskydd”. Det återkommer; avreglerad, marknadsorienterad och konkurrenskraftig. Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen har kritiskt analyserat frågan kring ökad produktivitet och hävdar, säkert med all rätt, att det är tveksamt om detta leder till fler jobb, utan snarare tvärtom. Gunnar och Ann-Helen (www.hungryandangry.se) har gjort flera inlägg i debatten och formulerat ett eget förslag till strategi. Jag har tidigare blogg skrivit om kritiken mot regeringens proposition och Alliansens följdmotioner.

Jag lyssnade med stort intresse på radioprogrammet Meny med Thomas Tengby. Han har tidigare utmärkt sig för bra och analyserande program och ett intresse för hur livsmedlen produceras. Jag konstaterar också att han fattat att en av kärnfrågorna kring livsmedelsstrategin är kritiken mot att konsumenternas ska ansvara för ökningen av livsmedelsproduktionen kontra politikernas ansvar för under vilka ramar och förutsättningar produktionen ska öka. Jag har tidigare lyssnat på kulturgeografen Anders Wästfelt och hans mycket intressanta analys av utvecklingen av svenskt jordbruk – från prisstöden på 70 – 80-talet med mer än 100 %s självförsörjning, till avregleringen, omställning 90, till påregleringen vid EU-inträdet. Hans förklaring till ökad spannmålsproduktion och minskad animalieproduktion är skillnaderna i insatser av arbete och produktionsmedel (och inte enstaka svenska särregler). Om dessutom konsumtionen av vissa livsmedel som kött ökar, så minskar den svenska andelen. Jag tycker att lantbruksnäringen ibland tar till brösttoner när marknadsandelen minskat, medan produktionen inte minskat i samma omfattning. Åter upprepas med en dåres envishet att vi har 50 %s självförsörjning. Var kommer denna uppgift ifrån och vilka livsmedel gäller det? Vi har en global handel säger Anders Wästfelt (sedan EU skrev på WTO-avtalet), men vi har ingen global institution som utjämnar villkoren. Men hur är det med Codex Alimentarius? Ska den inte i alla fall sätta gränser för folkhälsa och miljö? Vi kanske inte kan tänka i termer av självförsörjningsgrad, men vi måste ha ett kristänkande, vara rädda om den svenska åkermarken och vi ska definitivt inte ta bort beteskravet – tvärtom! sa Anders Wästfelt. Anders Ygermans uttalande om att köpa mat från grannländerna ger rysningar. Och då har ändå suttit i miljö – och jordbruksutskottet.