Vem kan älska CAP, EU:s gemensamma jordbrukspolitik, utom franska bönder? Det är lätt att raljera om CAP. Det finns en vulgäruppfattning om att hälften av EU:s budget går in i böndernas fickor, speciellt prins Charles´, och ger upphov till kött – och smörberg (i dagsläget går ca 38 % av budgeten till CAP). Många fler borde engagera sig och diskutera hur vi ska använda EU:s budgetmedel till jordbruket inom EU. Det har betydelse för hållbarheten, konsumenterna, miljön, djuren och bönderna. Det var Annika Åhnbergs inledning till KSLA:s seminarium om CAP i veckan. CAP måste också relatera till FN:s 17 hållbarhetsmål, där jordbruk och livsmedelsproduktion har stor betydelse för hur en stor andel av målen ska nås. Målsättningen för CAP härstammar från efterkrigstiden när man talade om ökad produktivitet, livsmedelsförsörjning, hyfsad levnadsstandard för bönderna och rimliga livsmedelspriser. Om jag inte minns fel fanns motsvarande målsättningar för svensk jordbrukspolitik en gång i tiden innan avregleringen. Men nu duger inte detta längre. EU-kommissionen vill modernisera och förenkla CAP. Kritiken kring det komplicerade regelverk kring bl a förgröningen har varit massiv. Man behöver flytta fokus från handel och marknad till miljö och utmaningar kring klimatet. Målsättningen är också att beakta de globala hållbarhetsmålen.
Alla regeringar i Sverige har haft som målsättning att minska EU:s budget för CAP, avreglera och konkurrensutsätta – varför? Andra nordiska länder har haft andra utgångspunkter. Sannolikt kan man finna svaret i synsättet på svenskt jordbruk och svensk livsmedelsproduktion hos svenska politiker. Sverige har historiskt sin styrka i industri och export. Frågan är om livsmedelsstrategin kan ändra på detta, men i regeringen proposition står samma sak som tidigare kring CAP, vilket jag nämnt i tidigare bloggar. Matilda Erncrantz (S) ordförande i miljö – och jordbruksutskottet presenterade regeringens syn. CAP måste möta miljö – och klimat ambitioner och SDG. Annars gäller förenkling, göra bönderna mindre beroende av stöd genom hållbar intensifiering (?), ökad produktivitet och konkurrenskraft och ta bort marknadsregleringar m m. Det stora glädjeämnet är att Sverige ska driva djurvälfärdsersättningar som kan betalas ut för åtgärder ovanför EU:s gemensamma lagstiftning oberoende av nationell lagstiftning och praxis. Ett gott försök, som jag vid en av Kommissionens hearings argumenterade för på uppdrag av Eurogroup for Animals redan januari 2011. Jag saknar tydliga målsättningar i regeringens policy att bönderna måste få betalt för kollektiva nyttigheter, som marknaden inte kan betala för. Till ”public good” måste räknas god djurvälfärd som har ett samband med god djurhälsa och låg antibiotikaförbrukning förutom uppfyllande av ett antal svenska miljömål.
Som jag nämnt tidigare så skulle ett borttagande av CAP innebära högre konsumentpriser eller kräva nationellt stöd för att lantbruket ska överleva i Sverige. Enligt LRF är EU-stöden ca 15 – 20 % av lantbrukens omsättning. Trots detta är uppfattningen hos Sveriges Konsumenter att CAP:s budget bör minska. På KSLA:s seminarium talades varmt om behovet av dialog längs hela livsmedelskedjan. Men problemet är att BEUC (europeiska konsumentorganisationen) inte vill ägna sig åt CAP. För något år sedan ville man göra om CAP till en livsmedelspolicy. Jag anser inte att det räcker. Vill man driva hållbar produktion, måste man se jordbruket vidare än bara som livsmedelsproducent. Sannolikt finns starka motkrafter mot att göra de förändringar av CAP som behövs för att möta behoven från planeten, ekosystemen, djuren och konsumenterna. Svenska EU-parlamentariker har dessutom valt att inte delta i EU-parlamentets jordbruksutskott. Med global handel står EU och Sverige inför jätteutmaningar.