Ska man dra slutsatser av historien, måste denna vara sann! Helena Jonssons bok ”Sverige ser inte ut som du tror” innehåller många kloka resonemang kring jord och skog, stad och land, ett biobaserat samhälle, köttproduktion, ekologiskt m m. Men det är tråkigt att budskapen delvis tappar i trovärdighet eftersom det finns både faktafel och felaktiga historiebeskrivningar. Varför inte fråga de experter som finns i huset? Under tiden för ny djurskyddslag 1988 och antibiotikafrågan i början av 1980-talet fanns jag på LRF och på Slakteriförbundet, Scan – mitt i smeten m a o.
Det mest uppseendeväckande påståendet är att grisuppfödarna hade släppt loss sina sinsuggor innan djurskyddsföreskrifterna kom med krav på att förbjuda sinsuggbås. När djurskyddsförordningen kom 1988, med krav på att grisar ska hållas lösgående, fanns bara en handfull smågrisuppfödare f f a i Västmanland som prövat lösdrift för sina sinsuggor. Bengt Reimersson, då gift med den kända matjournalisten Charlotte Reimersson, var föregångare. 1989 kom djurskyddsföreskriften, som trädde i kraft 1994. Det fanns ett starkt motstånd mot att slänga ut sina sinsuggbås. LRF hade 1983 sagt i ett yttrande (jag hade då lämnat LRF) att sinsuggbås var en vedertagen form för inhysning av sinsuggor. Motståndet mot lösdrift var lett av chefen för Djurhälsovården och grisprofessorn vid SLU, som varnade (med viss rätt) för problem under de första veckorna av dräktigheten. Slakteriförbundet, Svensk Husdjursskötsel och SMR (senare Svensk Mjölk) ville förlänga tiden för övergång till lösdrift till efter 1994. Men Hans Jonsson, ordförande för LRF, sa nej till herrarna Danell, Andersson och Andersson. Det handlade om förtroendet för Sveriges bönder.
Jag har tidigare påpekat det felaktiga påståendet att Finland inte har något lagstiftat beteskrav, vilket finns för Finlands uppbundna kor, som är huvuddelen av korna. Helena hänvisar till utrymmeskrav för kycklingar – 20 kg i Sverige och 33 kg i EU. Mer relevant är att jämföra 36 kg per m2 respektive 42, som är det som tillämpas i Sverige resp EU-länder. Polen har upp till 50 kg per m2. Man får också uppfattningen att det sker näbbtrimning av slaktkycklingar, vilket inte stämmer. ”Det är inte lagar och regler som gjort att vi i Sverige har en mycket hög hälsostatus och nivå av välmående hos våra grisar” skriver Helena. Det är bara delvis sant. Man brukar säga att 50 % att djurens hälsa och välfärd beror på skötaren. Men när djurskyddslagen kom 1988 hade den ett nytt fokus d v s lagstiftningen ska främja djurens hälsa. Därför utformades regelverk som ska förebygga problem d v s miljökrav exempelvis utrymmeskrav, krav på halm eller motsvarande, foder anpassat till djuren o s v o s v. Föreskrifter innehåller också krav kopplat till biosäkerhet. Och välmående är inte bara friska djur. Även en frisk sugga i bur mår dåligt.
Helena ägnar ett kapitel åt antibiotika till djur. Den som vill veta den verkliga historien om hur Sveriges bönder drev frågan om förbud mitt tillväxtbefrämjande antibiotika i foder, hänvisar jag till min presentation på KSLA 1996. Hela processen startade 1981 då också LRF bad om ett förbud hos myndigheterna. Sven-Erik Johanssons motion till LRF:s stämma 1984, var bara ett, men ett värdefullt inlägg. Ska jag ta åt mig äran – självfallet inte ensam, men det var i alla fall jag som fick mest skäll av kritiska veterinärer.
En antibiotikafri animalieproduktion – Är det möjligt?
Kungliga Skogs-och Lantbruksakademins konferens, onsdagen den 9 oktober 1996
————————————————————————————————————-
Orsakerna till att Sverige förbjöd antibiotika i tillväxstimulerande syfte 1986
Agronom Gunnela Ståhle, Lantbrukarnas Riksförbund
Massmedias roll
Den som ska ta åt sig den verkliga äran av att Sverige har minskat sin användning av antibiotika till djur med närmare 50 procent på 10 år är Thomas Michelsen på Dagens Nyheter. Det var han som avslöjade att 30 ton antibiotika gavs till friska djur i Sverige och därmed startade processen mot en restriktivare antibiotika-användning. En del av debatten handlade också om att politikerna kände sig lurade av foderindustrin, som hävdat att man använde kemoterapeutika, och inte antibiotika.
Att media väckte debatten kan vara en tankeställare för de som brukar anklaga massmedia för osakliga och ogrundade larmrapporter. Mediadebatten kring antibiotika blev en i raden av debatter som under de senaste 15 åren kritiskt har granskat svensk djurhållning och svensk livsmedelsproduktion. Att kadaverdebatten bl a ledde till att näringen slutade utfodra animaliskt protein till nötkreatur och får, är vi tacksamma över idag när man konstaterat att BSE-smittan spritts via köttmjöl.
Sveriges bönder är väl organiserade
Sveriges bönder, i första hand LRF och Slakteriförbundet, har ändå rätt att känna sig stolta över att man redan 1981 tog till sig kritiken och tog initiativet till att avveckla användningen av tillväxtantibiotika. Ett motsvarande ställningstagande går knappast att finna i något annat land. Ett faktum som har blivit uppenbart i samband med medlemskapet i EU. En förklaring är att Sveriges bönder är väl organiserade. LRF har närmare 90 % av bönderna som medlemmar och lantbrukskooperationen dominerar primärproduktionen. Det innebär, att när man väl bestämmer sig, så kan man mobilisera huvuddelen av Sveriges bönder. Övriga nordiska länder närmar sig nu den svenska modellen, där t ex Danska Slagterier deklarerat att man vill avveckla tillväxtbefrämjarna.
I den policy, som LRF och kooperationen antog 1981, deklarerades att man eftersträvade en restriktiv och kontrollerad användning av antibiotika. Förebyggande åtgärder och ökad kunskap var viktiga inslag i policyn. Samma målsättning hade deklarerats i LRFs miljöpolicy från 1972 angående bekämpningsmedel i växtodlingen. Användningen bör vara behovsanpassad och därför ifrågasattes den generella tillsatsen av antibiotika i foder till grisar och kycklingar för att öka tillväxten. LRF gjorde redan 1981 en framställan till berörda myndigheter, Jordbruksnämnden, Lantbrukstyrelsen och Livsmedelsverket, och förklarade sig villigt att avstå från tillväxtantibiotika. Myndigheterna ansåg då att ett förbud inte var motiverat.
Men diskussionen fortsatte, både inom bondeleden och bland politikerna. En ny foderlag bereddes inom departementet. Vid LRFs stämma 1984 enades stämman om en framställan om en avveckling av tillväxtantbiotika till grisar och kycklingar. Med ytterligare stöd från ett antal riksdagsmotioner föreslog jordbruksministern Anders Dahlgren i den nya foderlagen en formulering, som innebar ett totalt receptkrav för all antibiotika och kemoterapeutika i foder. Lagen antogs av riksdagen och trädde i kraft 1 januari 1986.
Resistenta bakterier ingen ny kunskap
Det hävdas i bland att LRFs och politikernas ställningstagande var rent politiskt, grundat på konsumenternas oberättigade oro för läkemedelsrester i livsmedel. Även om konsumentenkäter ständigt bekräftar att man oroar sig för läkemedelsrester, var diskussionen bredare än så. Att antibiotika-användning kan ge resistenta bakterier var känt och en del av LRFs motivering i framställan till myndigheterna.
Att även antibiotiska fodertillsatser kunde ge resistens och hade en sjukdomsförebyggande effekt var väl känt inom kycklingproduktionen. I många år hade fodertillsatsen Nitrovin framgångsrikt förebyggt nekrotiserande enterit s k vaktelsjuka orsakad av clostridier. Under senare delen av 70-talet ökade utbrotten av vaktelsjuka och när Avoparcin blev godkänt byttes Nitrovinet mot Avoparcin och problemen försvann. Clostridierna hade med stor sannolikhet blivit resistenta mot Nitrovin. Senare visade också Martin Wierup, SVA att Avoparcin kunde medverka till tillväxt av salmonella hos kyckling, varför Avoparcin blev förbjudet som fodertillsats i början av 80-talet.
Ett ifrågasatt beslut?
Man kanske inte kan hävda att det 1986 fanns en total enighet inom varken veterinärkåren eller bland bönderna om värdet av en ökad restriktivitet i antibiotikaanvändningen. Det fanns inledningsvis också delade meningar mellan veterinärer om hur och när antibiotika skulle förskrivas. När Slakteriförbundet 1989 frågade samtliga veterinärer om deras inställning , ansåg dock 100 % av veterinärerna att beslutet om ett totalt receptkrav var riktigt. Slakteriförbundet och Lantmännnen anordnade i november 1992 ett seminarium kring antibiotikaanvändning och resistens för att ytterligare öka kunskapen och medvetenheten om frågans betydelse. Under åren har det svenska antibiotikaförbudet stundtals ifrågasatts. av såväl veterinärer som uppfödare. Bl a av detta skäl genomförde LRF 1992 en interjuvundersökning med 500 personer. 91 % av de tillfrågade, ansåg då att man inte instämde i påståendet ”Det är bra att man med hjälp av antibiotika kan öka tillväxten, eftersom det ger billigare kött”.
Med medlemskapet i EU granskas självklart alla svenska restriktioner från konkurrenssynpunkt. Man kan nog ändå säga att det i dag finns en bred uppslutning kring värdet av den svenska antibiotika-restriktiviteten. 10 års brett utvecklingsarbete har också visat att det är möjligt att hålla en hög produktivitet även med svensk antibiotika-restriktivitet.
Antibiotika – en nyckelfråga i den svenska modellen
Oberoende av bakgrunden till det svenska receptkravet, så har den restriktiva antibiotika-användningen i svensk djurhållning blivit en nyckelfråga även i EU-perspektivet. Sättet att hantera antibiotika har betydelse från såväl djurhälso- som folkhälsosynpunkt. En begränsad tillgång till läkemedel ställer krav på god miljö och skötsel för att uppnå hög effektivitet, varför restriktiviteten har en viktig djurskyddsaspekt. En uthållig djurhållning kan dessutom aldrig vara beroende av kontinuerliga insatser av läkemedel.
I medlemskapsförhandlingarna erhöll Sverige ett undantag från EUs direktiv, vilket innebär att fram till 1 januari 1999 kan Sverige behålla sitt receptkrav. För att få behålla vår restriktivitet krävs att alla goda krafter samverkar. Vi kan konstatera att det finns en fullständig enighet om värdet av den svenska modellen och värdefullt arbete bedrivs på många fronter, av konsumenter, politiker, veterinärer, utredare och bönder. Det är därmed med viss tillfredställelse vi har noterat att läkemedelsindustrin talar om ”den svenska kampanjen mot antibiotika. Självklart handlar det inte om en kampanj mot antibiotika utan en kampanj för en striktare hantering.
En striktare antibiotika policy
1995 fann LRF tillsammans berörda branscher och organisationer skäl för att se över policyn från 1981. Lantbrukets antibiotika-policy har nu följande övergripande formulering: Sveriges bönder eftersträvar en uthållig djurhållning som så långt möjligt är oberoende av insatser av läkemedel. En god djurhälsa ska uppnås genom att åtgärda orsaker till problem i stället för att bota symtom med läkemedel. Djurhållningen ska producera rena och säkra livsmedel med hänsyn till miljön och på ett sätt som kan accepteras. Denna målsättning ska uppnås genom förebyggande insatser och en behovsanpassad och säker läkemedelshantering. Bakom policyn står LRF, Slakteriförbundet, SMR, SHS, Svenska Djurhälsovården, Svensk Fågel och SFS-Svenska Ägg.
Ett gott råd till andra länder !
Det kanske är förmätet av Sveriges bönder att ge råd till andra länder om hur man kan övergå till en restriktiv receptförskriven antibiotika-användning. Men frågan är faktiskt ställd. Det finns t ex ett intresse från djurskyddet i Schweiz att verka för att ta bort tillväxt-antibiotika. Djurskyddsorganisationen Compassion in World Farming har uttryckt samma målsättning i ett upprop i Storbritannien. Danmark har också deklarerat att man på sikt vill avveckla användningen av tillväxtbefrämjare.
Om vi tittar tillbaka till tiden närmast efter januari 1986, kan vi med dagens kunskap säga att vi kanske kunde ha gjort övergången skonsammare för djuren och lantbrukarna. Förskrivningen av medicin hade troligtvis fungerat bättre i inledningsskedet om myndigheten , näringen och veterinärkåren gemensamt lagt upp en strategi för att motverka förväntade problem. Eller var det kanske så att vi trodde att tillsatsen i svinfoder bara hade en tillväxtbefrämjande effekt och inte skulle ge hälsostörningar. Möjligtvis hade det varit klokt att liksom kycklingbranschen begära dispens i två år för att skaffa sig bättre handlingsberedskap. Tyvärr talar erfarenheterna för att, även om man fått extra tid så skulle inte så mycket ha hänt. Det är först när man står inför verkligheten som den verkliga motivationen för förändring inträder. Det svenska beslutet om antbiotikarestriktivitet har inneburit ett systemskifte mot en uthållig djurhållning.
2 kommentarer
Mycket intressant skrivet, Gunnela. Det är bra att det är några som påminner om historien!
Bra Gunnela. Vi behöver historiebärare, med alla alternative fakta som råder. Det är tråkigt att alternative fakta sprids genom nyutkomna böcker som kanske läses av yngre generationer och som då får en fel bild av verkligheten och hur den har kommit till. Det är du Gunnela, Hedersdoktor vid SLU som borde skriva boken.