Gunnelas Blogg – Säker mat och djurskydd

Facebook

Twitter

Linkedin

Den 20 juni klubbade riksdagen en svensk livsmedelsstrategi. En unik sådan, anser Sven-Erik Bucht, och han har kanske rätt. Tidigare jordbrukspolitiska beslut har snarare talat om avreglering och minskning. Nu ska den svenska matproduktionen öka. Men hur, är man fortfarande inte överens om. Lantbruksnäringen, Livsmedelsindustrin och Dagligvaruhandeln sätter blåslampa på myndigheterna, f f a Livsmedelsverket, som bör få ett tydligt främjandeuppdrag. Man talar varmt för förenklingar. LRF vill sänka skatter och förenkla så att svenska bönder ska få samma förutsättningar som sina nordiska konkurrenter. ”Förenkla reglerna, lär av goda exempel i andra länder och branscher. Se till att villkoren i form av regler, skatter och avgifter ligger på samma nivå som hos våra konkurrentländer” säger Palle Borgström. Men varför vi ska välja svensk mat om den produceras på samma sätt som i konkurrentländerna och dessutom alltid kommer vara dyrare p g a klimat, skatter, byggkostnader, löner o s v, o s v. En av de viktigaste frågorna är just: Hur ska jag som konsument kunna lita på att svensk mat är det bästa hållbara alternativet? Det är därför vi d v s Vi Konsumenter, Sveriges Konsumenter, WWF Världsnaturfonden, Naturskyddsföreningen, World Animal Protection och Djurskyddet Sverige bjudit in representanter från alla åtta riksdagspartier i Almedalen den 4 juli, för att samtala om det politiska ansvaret. Även om en livsmedelsstrategi klubbats i riksdagen, kommer det krävas politiska beslut i många frågor. Det duger inte att överlämna till myndigheter och marknaden att lösa frågor kring hållbar produktion och konsumtion, nationella miljömål, djurskydd och folkhälsa.

Ska vi nu äntligen få en ny djurskyddslag? Mycket var bra med Eva Erikssons förslag 2011. Men jag citerar Vi Konsumenters yttrande till djurskyddsutredningen 2012 ”För att uppfylla utredningsdirektivets direktiv om förenkling och flexibilitet har utredningen föreslagit att Jordbruksverket får uppdrag att utforma föreskrifter för lantbrukets djur i stället för att reglera detta i lag eller förordning. Det är tveksamt att en stor del av lagstiftningen för livsmedelsproducerande djur överlämnas till den ansvariga myndigheten, Jordbruksverket, utan politiskt inflytande. En fördel är ökad flexibilitet, men djurskydd – konsument- och producentaspekter ska vägas mot varandra och det kräver stort deltagande. Risken är att regelverket blir utformad av Jordbruksverkets tjänstemän – en expertreglering”. Vi kan konstatera att det redan hänt att Jordbruksverket utarmat djurskyddet med sitt senaste förslag på ändring av djurskyddsföreskrifterna.

Hur ska man säkra ett rättssäkert och förutsägbart djurskydd som gynnar både djurhållare och kontrollant? I debatten kring svenska regler f f a djurskyddsreglerna florerar begrepp som målstyrning, funktionskrav, flexibilitet och förenkling. Men är det lösningen som säkrar ett gott skydd av djuren och ger bonden trygghet med att veta vad som gäller? Och hur ska man i så fall hantera meningsskiljaktigheter och olika bedömningar mellan kontrollant och djurhållare? När djurskyddslagen och djurskyddsförordningen kom 1988, innebar det att då bäst kända teknik och sunt bondförnuft inordnades i lagstiftningen. Mycket av förordningens konkreta förslag tillämpades redan av kloka bönder. Lagstiftningen syftade till att fånga upp ”svansen”. Men visst blev det ”krig” kring förbudet mot sinsuggbås (se tidigare blogg), burförbudet för höns, kodressörer och utrymmeskrav. Även beteskravet var uppe till debatt. Men i dag har vi ökad kunskap om djurens naturliga beteende och vad som främjar en god djurhälsa. Jag kan med rätt hävda att svenska djurskyddsföreskrifter har bidragit till friska svenska djur och låg antibiotikaförbrukning.

Jag har fått en ny favorit, som jag citerat i bloggen tidigare – Per E. Falk som skriver i Jordbruksaktuellts bilaga EkoWeb. Per skriver om att vi borde vara överens med konsumenterna om detta med betande kor. En överväldigande majoritet av konsumenterna anser att kor ska gå på bete. Och ska vi vara helt ärliga tycker allt korna det också. Så stort tack till alla mjölkbönder som faktoskt har djuren på riktigt bete och inte bara i en mer mindre stor rastfålla, skriver Per.