Ett Almedalen i förändring

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

När jag kom till Almedalen första gången 2006 ordnades det ca 1000 seminarier. Man hade tid och möjlighet att lyssna och fortbilda sig inom nya områden. Det kändes hanterligt. Det var valår och jag glömmer inte presskonferensen på Visby Hotell då Alliansen annonserade att man ville avskaffa fastighetsskatten. Ett av de första seminarier, som Djurskyddet Sverige ordnade var på tre timmar. Och vi hade inga problem med att fylla tiden. Djurskyddet Gotland bjöd dessutom på härlig förtäring. Jag saknar den tiden. I år var det 4000 seminarier och den normala tiden är 45 minuter eller högst en timme. Jag gjorde ett försök att bjuda in till två timmars politikersnack, men fick korta till en timme. Och då fick jag ju med hela högen (se tidigare blogg). Jag klagade redan förra året på att en-timmes seminarier blir väl korta och snuttifierade. Nu tycker jag problemet är allt man missar. Man får be om ursäkt, för att man inte hinner med allt man vill. Man faktum kvarstår – Almedalen är en fantastisk mötesplats. Vi som vill ha bekräftelse blir rikt belönade av igenkännanden och kramar. Och här träffar man folk, som man aldrig skulle stöta på annars. Det ger möjlighet till början till ett fortsatt samtal. Men Eva Eriksson som jag försökte nå, lyckades jag inte med.

Dyrt – ja att bo och kanske för de som måste hyra dyra mötesplatser. Jag har förmånen att bo hos Anna, sedan många år tillbaka. Högskolan tog 800 kr för ett rum för 20 personer. Men här kan man gå på mängder av högkvalitativa seminarier, som inte kostar ett öre. Jag tog chansen att besöka Gotlands Slagteri. Ett bra och professionellt upplägg. Det ångrar jag verkligen inte. Jag håller inte med kritikerna som talar om elit och rose´-pimplande. Själv känner jag mig verkligen inte som elit och drack bara ett – säger ett glas rose´. Här finns en unik möjlighet att samla politiker som ändå är på plats. Och I Visby finna ju inga avstånd – allt är nära. Många kritiker har dessutom inte varit i Almedalen. Surt sa räven! Nästa år blir väl ett hysteriskt valår. Men sedan? Redan förra valåret 2014 talade man om Almedalens undergång, men så blev det ju verkligen inte. I alla händelser så har jag och Anna tankar om vad vi skulle kunna göra nästa år. Den som lever får se!

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.