Nej, Sven-Erik Bucht – producenter och konsumenter krokar inte arm

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

När landsbygdsminister Sven-Erik Bucht i mars 2015 drog i gång arbetet med den nationella livsmedelsstrategin uppmanade han producenterna att kroka arm med konsumenterna. Har han själv krokat arm med sin konsumentminister Per Bolund? Ja han har i alla fall tillsammans med Per Bolund skrivit en debattartikel kring ursprungsmärkning på krogen – bra! Men Per Bolunds strategi för hållbar konsumtion 2016 var tyvärr mycket försiktig när det gällde livsmedel. Han vill väl inte lägga sig i sin regeringskollegas revir. Det är i och för sig anmärkningsvärt, med tanke på matproduktionens stora betydelse från hållbarhetssynpunkt.

Men när det gäller relationen mellan producenter och konsumenter är situationen minst sagt bekymmersam. Här har minsann inte krokats arm. LRF: s fokus för närvarande är att utnyttja livsmedelsstrategin för att pressa myndigheterna för att ge konkurrenskraft och främjande av lantbruksnäringen minst lika stort fokus som myndighetens uppdrag för att främja en hög livsmedelssäkerhet, svenska miljömål, klimatarbetet och ett gott djurskydd m m. Man sätter press på Jordbruksverket, Livsmedelsverket, Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket, SVA m fl. Kommer man ge sig på Konsumentverkets också? Men hallå! Svenska myndigheter som exempelvis Jordbruksverket är inte böndernas myndigheter. Det är samhällets och medborgarnas myndigheter. Det är riksdagens och regeringens förlängda arm (jag har tidigare skrivit om svagheter i den svenska förvaltningsmodellen http://gunnela.nu/2017/07/27/dags-att-se-over-den-svenska-forvaltningsmodellen/).

Nu ser vi flera exempel på lantbruksnäringens blåslampa där man använder livsmedelsstrategin som förevändning. Jordbruksverkets förslag till nya djurskyddsföreskrifter för lantbrukets djur framför allt sänkning av avvänjningsåldern för smågrisar är ett exempel. Att Kemikalieinspektionen godkänner att stort antal nya bekämpningsmedel är ett annat. När LRF kommenterar budgeten släpper man symtomatiskt fram LRF:s representant i Konkurrenskraftutredningen. Förutom att Martin Ragnar har JO-anmält Jordbruksverket har även Djurskyddet Sverige gjort detsamma. Jag hoppas detta blir en välbehövlig test på hur myndigheterna förvaltar sina uppdrag.
http://www.mynewsdesk.com/se/djurskyddetsverige/pressreleases/djurskyddet-sverige-jo-anmaeler-jordbruksverket-2165683?utm_campaign=send_list

I Näringsdepartementets dialoggrupp kring livsmedelsstrategin blev det knappast någon dialog mellan producent – och konsumentintresset. Vid Vi Konsumenters m fl seminarium i Almedalen 2015, där LRF deltog, var ett av de viktigaste budskapen – dialog. LRF:s utspel med krav på myndigheterna gynnar sannerligen inte att producenter och konsumenter krokar arm. Jag upprepar – konkurrenskraft är väl inte bara konkurrens på lika villkor och krav på sänkta nivåer för regelverket för miljö och djurskydd. Ska vi lätta på regelverket för salmonella också? (det ville Djurhälsovårdens chef på 90-talet). Just nu går det bra för svenska livsmedel (marknadsandelen för griskött är 72,8 % och för matfågel 63 %). Man har starka mervärden, där djurskydd ligger i topp. Kommer det verkligen räcka med närproducerat och att värna svenska bönder för att behålla och utveckla den svenska matproduktionen?


Jag tar mig friheten att se tillbaka på relationen mellan bönderna (LRF) och konsumenterna. Kampanjen ”Sveriges bönder på väg mot världens renaste jordbruk” (1992 – 1996) hade som syfte att öka trovärdigheten för svenska livsmedel och skapa allians med svenska konsumenter. Och detta var framgångsrikt. De gemensamma ”fienderna” var handeln och industrin. I Sverige fanns på 90-talet två konsumentorganisationer Sveriges Konsumentråd och Sveriges Konsumenter i samverkan. Vi, LRF, träffade båda organisationerna regelbundet. I arbetet kring antibiotika som fodertillsats fanns ett nära samarbete mellan Sveriges Konsumentråd och LRF. Vi ordnade ett seminarium tillsammans i Bryssel 1996. Sveriges Konsumentråd bjöd in sina systerorganisationer i EU-länderna till ett seminarium i Stockholm i nära samarbete med LRF. Jag deltog i många av konsumentrådets evenemang. Jag som hade konsumentfrågorna gick med i föreningen Vi Konsumenter när den bildades 2004. LRF gjorde vartannat år breda konsumentstudier, som vägledning för sin kommunikation och åtgärder. Värderingarna kring miljö, etik och säkra livsmedel formulerades i den svenska modellen 2002. Det som LRF driver i dag är i strid mot många av de värderingarna som beslutades i LRF:s styrelse 2002.

4 kommentarer

  1. Lars Dittmer
    Publicerad 24 september, 2017 at 16:14 | Permalink

    Talar man om relationen Producent/Konsument borde man vara beredd att avreglera. I en direktrelation finns ingen tredjepart som kan gömma oegentligheter. Hemslakt som är tillåten borde utökas och likställas med vilt där jägare har rätt att sälja direkt till tredjeman utan mellanhänder. Tar man i beaktande att fårbesättningar domineras av små enheter, median 16, och sannolikt mycket mer omhuldade än i större besättningar.

  2. Publicerad 25 september, 2017 at 7:33 | Permalink

    Förtroende mellan producent och konsument behöver inte alls betyda avreglering. Ska vi som konsumenter känna förtroende för svensk mat krävs politiskt ansvar för hur livsmedlen ska produceras med hänsyn till livsmedelssäkerhet, miljö, klimat och djurskydd.

  3. ingela
    Publicerad 25 september, 2017 at 2:21 | Permalink

    Är det bättre att myndigheterna är industrins myndigheter?`Livsmedelsverket idag ger kostråd som inte främjar hälsan utan ”miljön”. I ett land som Sverige där kött är det som växer bäst förespråkar man soja, som inte alls växer här. Och som växer där man fäller regnskog, konstgöder och besprutar. Djuren kan få det bättre i Sverige om konsumenterna efterfrågar sådan mjölk och sådant kött som är sojafritt, uppfött i SVerige på svenska produktionsmedel. och det finns inte mycket sådant idag. Nästan alla kor får soja. Jordbruksverket springer också i miljöns ledband och förespråkar att man ska plantera igen svensk åkermark. För den behövs ju inte när alla ska äta importerad soja. Naturvårdsverket är ju bättre för där förstår man att Sverige är ett land som behöver betas och då ska folk äta kött från Sverige uppvuxet på svenskt bete. Men sådana som du Gunnela, som helt utan kunskap om djur springer i sojaätarnas ledband och strider för att djuren ska inte få födas, markerna ska inte betas, landet ska växa igen och människorna ska äta soja från andra kontinenter ni är folkhälsans fiender, ni är den biologiska mångfaldens fiender, civilisationens fiender, den svenska självständighetens fiender. Du går i sojaindustrins ledband Gunnela. Vakna någon gång och gör något vettigt för Sverige. Djurskyddet Sverige vill att djuren inte ska få födas. Det ska bara finnas människor och djurparksdjur på planeten. och vargar förstås så vi inte ens kan gå i skogen och plocka svamp och bär att äta. Så vore jag du Gunnela skulle jag gå i pension och skona världen från ditt arbete för det är inte bra vare sig för konsumenter eller djur.

  4. Publicerad 25 september, 2017 at 7:30 | Permalink

    Det är tveksamt om jag ska kommentera dina utfall, eftersom de är så fulla av felaktigheter. Du har inte läst och förstått vad jag skriver om på bloggen. Mitt huvudbudskap är att kunna äta kött med gott samvete – mindre men bättre kött. Inte minst har jag drivit frågan om att stödja betande djur i Sverige. Jag äter kött. Du läser som fan läser bibeln. Djurskyddet Sverige säger inte nej till att hålla djur för livsmedelsproduktion. Du får läsa på hemsidan http://www.djurskyddet.se. Djurens Rätt har ett annat budskap. Säga vad man vill om Jordbruksverket, men att man skulle förespråka plantera igen svensk åkermark är rent nonsens. Välkommen på ett seminarium den 14 november – kommer info på http://www.vikonsumenter.org

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.