Det går inte att hitta en forskare som inte anser att det är riskfyllt från hälso – och beteendesynpunkt att sänka avvänjningsåldern för smågrisar från fyra till tre veckor. Jordbruksverkets förslag bygger inte på vetenskap och beprövad erfarenhet. EU:s experter i EFSA och internationella experter från World Animal Protection är överens. Onsdagen den 27 september hade Jordbruksverkets dialoggrupp för djurskydd sitt första möte i ny form. Dialoggruppen ersätter det tidigare djurskyddsrådet, där jag för övrigt suttit för tre olika uppdragsgivare sedan 90-talet, LRF, Djurskyddet Sverige och Sveriges Konsumenter. Som sista punkt diskuterades Jordbruksverkets förslag till sänkt avvänjningsålder för smågrisar, eftersom detta förslag debatterats i media. Från Jordbruksverket fanns tydligen ett behov av att tala kritikerna till rätta och förklara vad Jordbruksverkets förslag om sänkt avvänjningsålder för smågrisar egentligen innebär. Jordbruksverkets Gunnar Palmqvist förklarar bl a att i Sverige drivs omgångsuppfödning och det påverkar valet av avvänjningsålder. Det finns också ett krav från livsmedelsstrategin att öka produktionen. Gunnar Johansson hade bevakat två av de tre gårdar som sänkt avvänjningsåldern i pilotprojektet. Han anser att det är en välfärdsutmaning. Resonemangen bekräftade att egentligen handlar det inte om att smågrisarna ska avvänjas vi tre veckors ålder, utan kanske vid i medeltal vid 25 – 27 dagars ålder.
Men förslaget från Jordbruksverket är följande: ”2 § Smågrisar får inte avvänjas förrän de uppnått 28 dagars ålder och ska då ha vant sig vid tillskottsfoder. Smågrisar får dock avvänjas upp till sju dagar tidigare under förutsättning att samtliga punkter nedan är uppfyllda.” Därefter följer ett antal villkor, varav många borde vara en självklarhet för en professionell smågrisuppfödare. Tre veckor är vad EU-direktivet tillåter. Är det tillåtet att avvänja vid tre veckor och man uppfyller tilläggsvillkoren, kan man inte hindra en svensk grisuppfödare att sänka avvänjningsåldern, med allt vad det betyder i form av ökad risk för beteendestörningar och sämre djurhälsa. Det är en sak att testa i tre besättningar under noggrann uppföljning och insyn av veterinärer och att tillämpa detta i större skala. Och lite konspiratoriskt – är det ett sätt att sysselsätta veterinärer. Är det av prestigeskäl som Jordbruksverket envisas med att hålla fast vid tre veckors tillåten avvänjningsålder. Det är bara så provocerande!
Till punkten hade speciellt inbjudits Bo Algers,professor emeritus, Gunnar Johansson, Gård – och djurhälsan och granskarna av Pig-rapporten Stefan Gunnarsson, SLU och Per Wallgren, SVA och jag (per telefon). Frågan är varför man gör det nu, när Jordbruksverket redan skickat förslaget till EU på teknisk runda, och inte innan man tog förslaget. Känslan efter mötet är att Jordbruksverket inkompetensförklarar kritikerna. Jag är övertygad om att samtliga närvarande läst rapporten från Grisföretagarnas pilotprojekt, rapporten från utvärderarna, Jordbruksverkets, Svenskt Kött och Grisföretagarnas ordförandes argumentation och granskarnas kritik över Svenskt Kötts Facebooks-inlägg m m. Vill Jordbruksverket också ifrågasätta djurskyddsorganisationernas kompetens? Jag ser fram emot en kritisk granskning i samband med Djurskyddet Sveriges JO-anmälan. Jordbruksverket har hanterat sina remissinstanser respektlöst, vilket är en av de viktigaste aspekterna.
Frågan om avvänjning av smågrisar har följt mig genom åren. I början av 80-talet prövade en stor smågrisproducent i Halland (har glömt namnet) tidig avvänjning av smågrisar, två veckor, i burar. Det var något som då prövades i Danmark. Besättningen följdes av djurhälsoveterinären Ingvar Friede, som inte var särskilt entusiastisk. Om jag inte minns fel, så var systemet tydligt antibiotikaberoende. Frågan ställdes till LRF. Jag glömmer aldrig Erik Jonssons, dåvarande ordförande i LRF, upprört uttala sig om uppfödaren som en hemsk person. LRF tog avstånd från systemet, som inte blev godkänt. Det är värt att nämnas att danskarna slängde ut systemet så småningom som prövats i det som kallades Rullande avprövning.
I början av 90-talet anades ett framtida svenskt EU-medlemskap och därmed en ändrad konkurrenssituation. Min chef på Slakteriförbundet ingick i ett EU-nätverk som representerade grisindustrin. Han konstaterade att det som bl a skiljde svensk grisuppfödning från produktion i flera grisproduktionsländer var att man tillämpade lägre avvänjningsålder. Det blev en tvistefråga mellan mig och min chef. Argumenten var de samma som i dag d v s lägre avvänjningsålder ger fler kullar per sugga och år. Jag och många med mig varnade för ökade problem vid avvänjningen med diarréer m m m och därmed ökat behov av antibiotikabehandling. 1986 hade ju Sverige infört ett förbud mot generell tillsats av antibiotika i foder. Frågan var aktuell på det seminarium som Slakteriförbundet och Lantmännen ordnade 1992 kring antibiotika och antibiotikaresistens. Martin Wierup, då chef för Djurhälsovården, var moderator. Dåvarande marknadschefen på Slakteriförbundet såg till att Martin fick lova att inte binda upp sig i frågan kring avvänjningsålder. Slutsatserna från seminariet blev därför delvis ett jasså! Också om frågan att driva ett ”antibiotika-förbud” i EU. Tillskyndarna av att Sverige skulle sänka avvänjningsåldern, smågrisproducenterna m fl fortsatte att driva frågan, trots att vi samlade fakta och pekade på riskerna. Och då hade ändå danskarna börjat gå mot höjd avvänjningsålder. Till slut ropade jag på hjälp av dåtidens främsta opinionsbildare Marit Paulsen. Hon skrev en debattartikel i Expressen och det blev ingen ändring. Fakta och djurskyddsaspekten vann.
Och nu är det dags igen. Jag kan inse att mycket har hänt sedan 90-talet. Nytt djurmaterial med stora kullar och snabbväxande smågrisar. Men relevant, som i många andra sammanhang, har beteendet hos smågrisarna därmed förändrats? Är effekten av att man skiljer smågrisarna från sin mamma förändrad p g av annat genetiskt djurmaterial? Tveksamt eller hur?