På lördag ska jag på Korvfestivalen prata om märkning med Åsa Domeij, Axfood och Elisabeth Qvarford, Svenskt Kött. I dagsläget känns det fortfarande tryggt att säga: Välj Svenskt eller ekologiskt och kanske helst svenskt ekologiskt. Men jag är inte främmande för att exempelvis köpa skotskt nötkött om jag vet att djuren har gått i speciella uppfödningskoncept med mycket bete. I Sverige kanske jag får kött från en ungtjur, som stått på helspaltgolv hela uppfödningen med foder med mycket spannmål. Det är inte min favorit från djurskyddssynpunkt. Det tyckte inte heller ICA sist på SCAW:s djurskyddskonferens. Landsbygdsministern Sven-Erik Bucht uppskattade att jag sa, att vi som konsumenter vill välja svenskt. Men det kräver att jag kan känna trygghet i att svenska animalieprodukter skyddas av en bra svensk djurskyddslagstiftning.
LRF har lyckats med att sprida vissa mantra, som sakligt är mer än tveksamma. Det ena är att varannan tugga i Sverige är importerad. Vi odlar inte kaffe, bananer eller apelsiner, men uppgiften stämmer inte när det gäller många av våra baslivsmedel, mjöl, mjölk, ägg, morötter, griskött, kyckling m m. Det andra mantrat är att bönderna inte får betalt för mervärden som är lagstiftning typ djurskyddslagstiftning. Man säger att handeln tar hand om konsumenternas vilja till merbetalning för svenska mervärden som djurskydd. Om man hade frivilliga certifieringar som alternativ, skulle det var lättare att ta mer betalt. Man sneglar givetvis på Danmark, som med framgång lanserar mervärdeskoncept, där bönderna får mer betalt. Och hur sant är det? I dag gäller ändå bättre avräkningspriser, som skapat framtidstro hos svenska köttbönder.
LRF spretar i sina budskap när det gäller hur man vill hantera djurskyddsfrågorna. En linje är att sänka svenskt djurskydd till EU:s nivå och kompensera med frivilliga certifieringskoncept enligt konkurrenskraftsutredningens förslag. Det är helt på tvärs mot den nationella livsmedelsstrategin, som anger att vi ska bevara ett starkt svenskt djurskydd. Livsmedelsstrategin har ett brett politiskt stöd. Det är skillnad på att komplettera en gällande lagstiftning med bättre kvalitetskoncept, som i Danmark, än att hävda att det blir lika bra med certifieringar som med svensk lagstiftning. Att det blir lika bra, kan man aldrig garantera. Det beror ju på vilka kriterier man beslutar om. Och hur i h-e ska man kommunicera att man sänkt det svenska djurskyddet? En viss andel av bönderna kommer inte heller att ställa upp. Certifieringskoncept innebär årlig kontroll och mycket krav på dokumentation. Min tid på Svenskt Sigill visade att det fanns ett motstånd mot skärpningar i regelverket från bondehåll. Utvecklingen har gått mot att sänka sig till grundnivån eller hoppa av. Och det kommer då inte längre att vara möjligt att säga:Köp svenskt! Jag tycker att det är oetiskt att acceptera att en viss andel av svenska grisar ska få det trängre och fixeras i samband med grisning och att vissa kor inte ska få beta sommartid. Alla studier visar att svenska konsumenter vill ha lagstiftning, som en trygghet. Konsumentstudier visar också att ska man få en hållbar konsumtion, kan man inte lägga ansvaret bara på konsumenter och marknad. Det behövs politiska styrmedel.
Den andra linjen från LRF är målstyrd lagstiftning, med flexibilitet och förenkling. Också det en svår nöt att knäcka – kontroll och rättssäkerhet och i strid med gällande EU-förordningar och direktiv. LRF vill att djurskyddslagen ska gå hand i hand med konkurrenskraft och lönsamhet hos djurhållare. Och visst så måste det vara, men det får inte innebära att djurskyddslagen inte skyddar djuren, precis som att det i EU:s Amsterdamsfördrag från 1999 anges att djur är kännande varelser, som måste respekteras. Jag rekommenderar varmt att läsa Blå Stjärnans tidning 1/2018, där Johan Beck-Friis bl a pekar på hur Jordbruksverket motsäger sig självt i frågan kring grisars avvänjningsålder.