Tidningen ATL i fredags rapporterade från de studier som utförts av SLU i samarbete med Hushållningssällskapet och VÄXA. SLU:s studier ger inget bra svar på hur det blev att antalet lagkrav på lantbruket från 1996 till 2016 har ökat med 120 %. Som underlag har man bl a använt LRF:s checklista och fakta, Miljöhusesynen. SLU:s faktablad ger inga direkta svar på vilket typ av regelverk som förorsakar mest problem, störst tidsåtgång och oro hos lantbrukarna. Ökade krav på journalföring verkar dock vara ett problem. Av faktabladen framgår inte heller vilka lagkrav som kan hänföras till EU-krav och vilka lagkrav som är nationella. SLU anordnade ett seminarium kring rapporterna i Almedalen. Vi som jobbar med djurskyddsfrågor upplever ofta att det sker en obefogad fokusering på djurskyddskraven i lagstiftningen. Jag ställde frågan på seminariet om ökningen berodde på svenska djurskyddskrav eller annat, men så detaljerad var inte studien. ”Kanske” djurskydd blev svaret. Jag upplever att fokuseringen på djurskydd med stor sannolikhet beror på att LRF valde att fokusera dessa i Konkurrenskraftutredningen. Man kan tänka sig att EU-anpassning och förändrade regler kring EU-stöden kraftfullt har bidragit till ökat antal lagkrav och krav på dokumentation. Kartläggningen hade vunnit på att borra i dessa frågor. Vilket regelverk kan vi påverka och hur? Och vad får det för konsekvenser?
Så kommer åter gamla klassiska missuppfattningar upp i dagen. Att man inte får betalt för lagkrav är ett påstående som LRF har odlat. Är det något som handeln hävdat? Sveriges största slakteri säger tvärtom att det är djurvälfärden vi få mer betalt för. Den andra fördomen är millimeterkrav i djurskyddslagstiftningen. Djurskyddsföreskrifterna har sedan 1989 gett utrymme till mindre avvikelser – inte minst i utrymmeskraven. Det innebär att det har funnits flexibilitet redan från början. Men om korna har blivit större kan gamla båspallar faktiskt inte räcka till. Frågan om förenkling och flexibilitet har varit på dagordningen så länge. Det intressanta är att det nya förslaget till föreskrifter för avvänjning av smågrisar sannerligen inte är en förenkling eftersom det är kopplat till elva olika följdvillkor. I djurskyddsutredningen SOU 2011:75 diskuterades dessa frågor mycket. På direkt fråga vilka föreskifter man vill ta bort, kom aldrig några konkreta förslag från näringen. Och vi väntar fortfarande på bra svar. Många företagare tycker att djurskyddslagstiftningen är bra. Det är kontrollen som upplevs problematisk. Där har skett en kraftfull försämring i attityder under senare år.
Sommaren 1996 for ett gäng personer från LRF till Öland för att testa den nya Miljöhusesynen MHS. Under våren hade vi utvecklat en checklista med frågor inom områdena livsmedelsäkerhet, miljö och djurskydd. Vidare innehöll Miljöhusesynen också fakta och motivation till regelverket samt branschöverenskommelser. Jag använde i många år Miljöhusesynen när jag letade efter aktuella uppgifter om lagstiftningen. Miljöhusesynen var en del av LRF:s Sveriges bönder På Väg mot världens renaste jordbruk 1993 – 1997. Syftet var att samla all lagstiftning som berörde lantbruket på ett ställe, som hjälpmedel och alternativ till att bonden skulle leta i meterhöga högar av föreskrifter. Det kompletterades med en åtgärdslista. MHS var och är ett hjälpmedel. På Öland och i Kalmartrakten testade vi på några gårdar med olika produktionsinriktning. Erfarenheten då var att det var kanske tufft första gången. Men nästa gång kanske det räcker med att titta på åtgärdslistan. Marknadsföringen var tuff. Några bönder trodde att det var LRF som hittat på massa nya regler. Det bristande genomslaget för MHS var bakgrunden till dåvarande VD för LRF Leif Zetterberg kraftigt skar ned anslaget till På Väg-programmet. Jag blir uppriktigt glad när jag går in på hemsidan www.miljohusesyn.nu. Det vi skapade för 22 år sedan håller fortfarande.
En kommentar
Bra Gunnela