Jag säger som Åsa Domeij, Axfood: Ska märkningen ”Från Sverige ” ha ett värde så krävs att svenskt djurskydd och svenska miljöambitioner m m skiljer sig positivt från EU:s nivå. Annars finns föga motiv att välja svensk mat. Hur kommer en eventuellt ny landsbygdsminister ställa sig till den pågående livsmedelsstrategin och lantbruksnäringens högljudda krav på regelförenklingar? Livsmedelsstrategin ställer krav på hållbar utveckling, upfyllande av svenska miljömål och bibehållet svenskt djurskydd. I Palle Borgström nio punkter, som jag skrev om i min förra blogg, kom frågan upp igen om att harmonisera svensk lagstiftning till EU:s nivå. Ordförande för Växa ropar på regelförenklingar. På KSLA:s seminarium förordade Lars-Erik Lundqvist, LRF åter egenkontroll d v s certifieringar som ett bättre alternativ än svensk lagstiftning. Under den avslutande diskussionen drev han frågan ytterligare. Den kris som uppstått inom lantbruksnäringen efter sommarens torka utnyttjas för att ställa krav på ökad konkurrenskonkurrenskraft genom att ta bort svenska särregler. Det vill säga, man tror att detta skulle öka konkurrenskraften för svenska livsmedel, när det i realiteten riskerar att minska konkurrenskraften. Alliansen skickar spridda signaler (se tidigare blogg). Å ena sidan säger man att Sverige ska konkurrera med världens bästa djurskydd, medan man i debattinlägg talar om att ta bort svenska särkrav.
Skillnaden mellan lagstiftning och frivilliga certifieringar är att lagstiftningsprocessen är transparent. Genom remissförfarande kan alla intressen komma till tals. Certifieringar ger inte möjlighet till samma insyn. Företaget, som äger standarden är skyldig att ha ett standardråd med representation från berörda intresseorganisationer, men det går inte att jämföra med ett öppet remissförfarande. LRF äger Sigill kvalitetssystem. För hög trovärdighet måste vi ställa höga krav på att regelverket för Sigill-märkta produkter styrs av viktiga värden kring livsmedelssäkerhet, djuromsorg, miljö och klimat och inte begränsas av kortsiktiga producentintressen. Jag vet att risken finns.
Nu talar alla om torkan. Frågan tas upp på det nationella rådet för livsmedelsstrategin den 18 september och på Jordbruksverkets råd för hållbar produktion och konsumtion av livsmedel den 17 oktober. Ja, torkan slog vansinnigt hårt mot svenskt jordbruk. Det påverkar givetvis tillgången till svensk mat, där det blir brist på spannmål och vallfoder och ökat utbud av svenskt kött på grund av brist på foder och för tidig utslaktning. Men framför allt drabbar det många lantbrukares ekonomi. Foderkostnaderna rasar i höjden och samtliga branscher inom animaliesektorn ropar med rätt på att man måste få mer betalt för sina produkter. Vad kan man göra som konsumentorganisation? Vi kan uppmana till lojalitet med svenska bönder och uppmuntra till köp av svensk mat och i bästa fall till ett högre pris. Men nu argumenteras från lantbruksnäringen att det stora problemet är den dåliga lönsamheten. Med bättre lönsamhet skulle man klara av ett år med extrem väderlek. Och visst är den dåliga lönsamheten ett allvarligt problem för produktionen av svensk mat och sårbarheten. Men är verkligen rop på förenklingar, flexibilitet och målstyrning rätt väg att gå? LRF! Släng inte ut barnet med badvattnet! Det handlar om trovärdighet.