Gunnelas Blogg – Säker mat och djurskydd

Facebook

Twitter

Linkedin

Jag brukade säga under min tid på LRF på 90-talet, att varför Sverige varit så duktigt på salmonellabekämpning, verkat för förbud mot tillväxtantibiotika, inte hade någon BSE-smitta och hade ett gott djurskydd, berodde på en proaktiv lantbruksnäring och ett gott och nära samarbete med departement och ansvariga myndigheter. Frågan ställdes inte minst av utländska media under BSE – och mul – och klövsjukekriserna på 90 – och början 2000-talet. Svenska bönder var väl organiserade. Lantbruksnäringen dominerades av en stark bondekooperation och kloka starka bondeledare. Jag var stolt över att arbeta för Sveriges bönder. Men omvärlden har förändrats, attityder och värderingar har förändrats och det har skett personskiften. Jag är glad över att jag fick uppleva den tid då Sveriges bönder fattade så kloka beslut som att säga ja till salmonellakontroll i alla led, säga nej till tillväxtantibiotika, säja nej till köttmjöl till kor och nej till kadaver i köttmjölet, säga nej till Belgisk Blå, säga nej till export av kalvar till Holland och säga nej till GMO i foder.

Det finns fortfarande ett stort intresse för hur Sverige lyckades få till stånd ett förbud mot antibiotika som generell fodertillsats. Och hur man fram för allt också lyckats minska behovet av antibiotika till djur genom förebyggande djurhälsovård och en miljö och skötsel som stärker djurens motståndskraft mot infektioner. Jag som varit med på stora delar av resan, tror att om frågan ställts idag kring att ta bort en lönsam fodettillsats, hade bönder, åtminstone vissa, protesterat mot att införa restriktioner som påverkade konkurrenskraften. På den tiden d v s 80-talet kunde man alltid hävda att man ville ha kompensation i prisförhandlingarna, men man visste att så inte skulle bli fallet.

Frågan kring antibiotika till människor och djur och antibiotikaresistens skapar intresse och uppmärksamhet, vilket är bra och nödvändigt. Förra veckan var internationella antibiotika-veckan med Antibiotikaforum den 15 november på Norra Latin. Kristina Nordeus, veterinär, tidigare Näringsdepartementet, gör en post doc i agrarhistoria, som ska redovisas 16 januari 2019 på SLU. I veckan blev jag intervjuad av professorn vid Uppsala universitet, avdelningen för ekonomisk historia Alexandra Waluszewski. Hon vill tillsätta en doktorand och fördjupa sig i frågan.

I dag är läget helt annorlunda. Vi har ingen stark bondekooperation inom slakten och Svensk Mjölk finns inte längre som fristående organisation. De kloka bondeledarna har dött eller försvunnit. Erik Jonsson var ordförande för LRF och Torsten Andersson VD, när LRF beslutade sig för att formulera sin antibiotika-policy 1981. Birger Isacson var min chef och supporter på tidigt 80-tal. Senare var det Jan de Woul, som chef för näringspolitiska sektorn som gav stöd för att driva antibiotikafrågan och som bidrog till LRF:s första seminarium i Bryssel 1996. Alla dessa har gått bort. Så sorgligt. Tidiga pionjärer inom bondekåren som smågrisuppfödaren Bengt Reimersson (skild från kända konsumentjournalisten Charlotte Reimersson) är också borta. Ordförande för Svinavelsföreningen Ingvar Hultström (pappa till Lars och Ingela Stenson) som höll med mig och LRF i antibiotikafrågan (kanske inte alltid annars), finns inte mer. Nils Erik Bramsvik (se tidigare blogg) som skrev centermotionen kring antibiotika 1984 dog nyligen. Men Sven Tidala, VD för Slakteriförbundet, som hade en nyckelroll på 80-talet när de viktiga besluten togs och som stod emot veterinärprotester, finns kvar i Skåne. Bosse Dockered var med när vi drev undantag i förhandlingarna med EU kring medlemskapet 1993 -1994. Hans Jonsson var ordförande för LRF under den heta tiden, när Sverige drev frågan kring antibiotika i EU 1996 och framåt finns också kvar. Tack för allt stöd.
s