För det första måste vi definiera vad vi menar med självförsörjning. Vi måste fundera över vad vi kan och ska äta i händelse av avspärrning, krig eller andra omständigheter som hindrar import. För det andra måste vi klargöra vilka produkter som verkligen är begränsande för svensk matproduktion. Kan vi inte importera drivmedel, handelsgödsel, bekämpningsmedel och foderråvaror står vi oss slätt. Det är sannolikt viktigare än att vi inte kan importera nötkött, yoghurt eller dessertostar. Ska vi öka den svenska matproduktionen krävs framför allt att det finns en ökad efterfrågan nationellt, men kanske också på exportmarknaden. Det innebär att man måste leverera vad konsumenterna vill ha. Man kan inte bara säga: Öka produktionen! I veckan ska LRF diskutera frågan.
Varannan tugga är inte importerad. Att 50 %, och ibland t o m under 50 %, av maten vi konsumerar i Sverige är importerad, är ett budskap som dyker upp överallt – inte minst LRF driver detta mantra. Att detta bygger på handelsbalansen och inte på kilo sägs aldrig. Jag har upprepat detta i bloggen och vid andra tillfällen. Det retade inte minst Sven Lindgren ordförande i civilförsvaret och Hushållningssällskapet på sin tid. Att LRF gjorde en grej av att vi skulle leva på morotskaka kändes inte seriöst. Men man har fått politikerna med sig. Livsmedelstrategin har fokus ökad produktion också med hänvisning till minskad sårbarhet. Jag vill att svensk matproduktion ska öka – tro inte annat. Men det kräver att svenska konsumenter vill ha svenska matvaror, som man har förtroende för och med den kvalitet man är beredd att betala för. Räcker svenskhet som argument? Vissa tror det och fortsätter att kräva att vi ska ha samma regelverk som EU. Då har man dålig koll på vad svenskt regelverk verkligen kostar och vilka andra svenska förutsättningar som bidrar till högre kostnader i Sverige än andra länder – klimat, drivmedels – och arbetskostnader, skatter m m. Nej lyft viktiga svenska mervärden och kommunicera! Hur Finland lyckats behålla sina marknadsandelar för finsk mat är värt att studera.
LRF har inför stämman valt att jämföra självförsörjningen av olika livsmedel 1988 respektive 2017. Men är det verkligen intressant att titta på 1988, då det just var den dyrbara exporten av överskottet som resulterade i 1990 år jordbrukspolitik. Då stod staten för exportbidrag. Är det rimligt att ha 100 % självförsörjning och åter, vad ska vi äta när vi hamnar i ett avspärrningsläge. Intressantare är att titta på Jordbruksverkets statistik som ser på vad som hänt efter EU-inträdet och också inkluderar produktionen 2018. Att marknadsandelarna skulle förändras till en minskning av svenskproducerat, var väl inte oväntat efter EU-inträdet. Vi kanske skulle ha kunnat motverka trenden något genom att uthålligt ha kommunicerat svenska mervärden. Men observera att den svenska kycklingproduktionen ökat under hela denna tid. Man har gjort något rätt, men det är inget LRF talar om. Men det har skett en positiv utveckling när det gäller svenska marknadsandelar för såväl nötkött, griskött som ägg och matfågel sedan 2013. Sorgebarnet svensk ost vill jag satsa på. Sluta kriga – svenska mejeriföretag! Och det finns en stor potential för svenska grönsaker och baljväxter.
2 kommentarer
Bravooo Gunella!
Bra Gunnela att du fortsätter att komma med fakta. Hoppas så många som möjligt följer din Blogg så att de kan läsa vad som är sant och inte populistiska utlåtanden. Jag förstår inte vad LRF har att vinna på sin propaganda. De måste utgå ifrån att vi inte kan läsa Jordbruksverkets statistik. Vilka är det de vill propagera för?