Att tänka på på nationaldagen

Den 28 maj hade LRF bjudit in till en workshop kring livsmedelsproduktionens roll för självförsörjningsgraden och samhällets försörjningstrygghet. Deltagarna representerade såväl flera myndigheter som andra intressenter som Formas, ekologiska lantbrukarna, Livsmedelsföretagen, kommunalarbetare och Vi konsumenter m fl. Till min glädje berörde LRF-ordföranden Palle Borgström sårbarheten i självförsörjningsgraden, som till stor del är beroende av vårt stora behov av importerade insatsvaror som drivmedel, handelsgödsel, växtskyddsmedel, utsäde och inte minst reservdelar. Dessa kanske skulle beredskapslagras. Men med en dåres envishet upprepar Palle att hälften av vår mat är importerad. Det upprepas också i den LRF-broschyr som delades ut. Och då vet vi att de 50 procenten handlar om pengar och inte om kilo eller näringsförsörjning. Jordbruksverket hade samma dag gått ut med fakta kring svenska marknadsandelar för den mat som konsumeras i Sverige. Man talar tydligt om att man ofta får frågan om självförsörjningsgrad, men att den frågan är mycket mer komplicerad eftersom man då måste beakta behovet av insatsvaror. Som jag tidigare skrivit är marknadsandelarna för svenska baslivsmedel i många fall långt över 50 procent. Jag anser att man tappar i trovärdighet om man inte presenterar riktiga fakta.

Therese Frisell , Livsmedelsverket, som i tidningen Land hade hävdat att varannan tugga är importerad, bekräftade att uppgiften kom från LRF och att det handlade om pengar inte om tillgång till baslivsmedel. Och till min glädje har jag fått stöd från oväntat håll från Kersti Linderholm, krönikör I ATL, 31 maj, citat:” Under många år har vi fått höra att Sverige har dålig själförsörjning och att varannan tugga är importerad. Om man bara räknar i pengar så stämmer det. Pengar är viktigt men går inte att äta. Det gör däremot mycket av det som Sveriges lantbrukare producerar. Produktionen från svenskt jordbruk räcker mer än väl till att försörja Sveriges befolkning med energi och protein i allsidig kost och dessutom blir det energi över som går att driva traktorer med”. Hon säger det tydligare än vad jag har vågat säga tidigare.

Grupparbeten handlade om att diskutera hur vår mathållning skulle se ut och vad ska vi ändra med kort, upp till 3 månader, respektive tre till arton månaders begränsning i importen. Man kan konstatera att en bristsituation skulle driva upp matpriserna, som kan drabba svaga grupper i samhället. En bristsituationen skulle sannolikt innebära stor oro hos konsumenterna och många frågor, som kräver god beredskap hos myndigheter och aktörer i livsmedelskedjan. Det kan krävas en tydlig samlande ansvarig myndighet i det läget. Det finns stor risk för hamstring, vilket skulle ytterligare driva upp matpriserna. Prisreglering kanske måste tillgripas. Man kanske också måste införa drivmedelsstyrning/kvotering. Det hade vi faktiskt på 70-talet.

Det blir uppenbart att viss produktion som är mycket importberoende, som svensk kycklingproduktion, på längre sikt kanske skulle tvingas upphöra. Grisproduktionen måste exempelvis inriktas på mer utnyttjande av biprodukter från livsmedelsindustrin. Däremot kan vi odla mer potatis och mer vete. En kontroversiell fråga som kom upp var att ökad ekologisk produktion skulle minska avkastningen. Det fanns en diskussion kring regelförenkling även kring livsmedelssäkerhet, men det måste man nog ifrågasätta.

I LRF:s broschyr säger man att vi kan gå från 50 till 80 procents självförsörjning. Man har presenterat en idékarta över potentialen, vilket är intressant. Men det måste ju finnas en efterfrågan och betalningsvilja från konsumenter, handel, restaurang och storhushåll. Livsmedelstrategin har ju också sagt att vi ska uppfylla nationella miljökvalitetsmål och med fortsatt god djurvälfärd. D v S hur ska den ökade produktionen gå till.

Och snälla LRF, skicka dokumentationen från den intressanta dagen i en form så att den är åtkomlig för en icke så flink dataanvändare som jag.

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.