Björn, som var nära vän och släkt med min man Bosse, dog för flera år sedan. Han och Bosse var skeppare på sandskutan Sofia Linnea (mer om den senare). Björns aska spreds över Nämdöfjärden från skutan. Ombord på Sofia Linnea fanns då Bosse och Björns fru och många barn och barnbarn. I Bosses testamente framförde han att han som Björn, ville att askan skulle spridas över vattnet och allra helst från Sofia Linnea. Han trodde att det skulle bli svårt att ordna. Bosse var aktiv och seglade ofta med Sofia Linnea. Han var en uppskattad kock och tog ombord sina kurskamrater från sjökrigsskolan och hela sin stora familj. Efter Björns död blev han utsedd till hederskeppare. Så visst ordnade det sig d v s dotter Pernilla ordnade. Den 21 juli puffades Sofia Linnea (det finns ingen motor, utan hon går bara för segel eller puffas av en motorbåt) med Bosses syster, jag som fru, barn, barnbarn och barnbarnsbarn – totalt 25 personer från Stavsnäs till Franska stenarna i Nämdöfjärden. Vi drejade bi och Bosses aska spreds för vinden. En jättefin och varm upplevelse med mycket kärlek. Jag skickade en hälsning från Björkudden, Ingarö där han finns och alltid kommer finnas. Sonen Alexander spelade Taube på dragspel, precis som sin pappa och min pappa.
Att avstå från gravplats och spridas för vinden har jag förstått har blivit alltmer populärt. Jag har aldrig haft behov att besöka min mors grav utan känt att hon finns överallt här på Björkudden, Ingarö. Och så känns det också för Bosse som har lämnat många påtagliga minnen efter sig. Jag har ändå målat och lagt ut en sten, som jag kan prata med när det behövs. Bosse ligger bredvid den älskade pudeln Sappho. Själv skulle jag vilja att min aska borrades ned under en av mina fantastiska ekar. En metod, som jag läst om i Land, men som ännu inte är godkänd.
Sandskutan Sofia Linnea är värd ett eget kapitel. Kring skiftet mellan 1800- och 1900-tal fanns ca 600 större roslagsjakter — sandkilar, klyvarskutor och vedjakter — på vattnen kring Stockholm. Detta var kulmen på en 700-årig seglation mellan skärgården och huvudstaden. Roslagsjakterna fraktade sand till byggena, ved till kakelugnarna, hö till hästarna och fisk och potatis till hushållen i den växande huvudstaden.
Vedjakten var den största, vackraste och mest välseglande (snabbaste) typen av roslagsjakter i skärgården; perfekt anpassad för fjärdar, grunda vatten och trånga sund. Toppseglet på en smäcker rå 30 meter över vattenytan fångade minsta bris; det gav vedjakten någon knop även i blanka vatten mellan tysta strandskogar.
Bygget av Sofia Linnea var ett initiativ från gänget kring konstnären Björn Lindroth. Björn målade skärgårdsmotiv och hade sin atelje vid Skurusundet. Bosse och Björn var med tidigt i projektet. Det såldes aktier för att finansiera bygget och raggades sponsorer. Jag följde med Bosse till Lindroths atelje och till hans fantastiska hus på Storö mitt emot Harö. Han hade målat fina skärgårdsmotiv på dörrarna i huset – så inspirerande.
Till de vedjakter som byggdes i Roslagen för hundra år sedan och längre tillbaka fanns inga ritningar. Skeppsbyggarna hade mått och dimensioner ”i huvud och händer. Ritningarna på båten blev så småningom klara och bygget kunde starta. Stävresning av költimret — furu med ekstävar i för och akter — ägde rum den 25 januari 1986. Frivilliga hade samlats till detta mäktiga lyft, bl a Sigge Johansson, pensionerad ICA-handlare från Älmsta, som under den fortsatta byggnationen skrapade ihop ett rejält kapital genom att sälja Rederi-aktier. Den 9 juli 1988 skedde utskjutningen (sjösättningen) i Östanå färjeläge. Skrovet bogserades till skutskepparfamiljen Carl Wistedts brygga i Hummelmora på södra Ljusterö för riggning, krängningsprov etc. Den 18 augusti 1988 premiärseglades den återskapade vedjakten Sofia Linnea från Ljusterö till Linds båtvarv i Skurusundet. Sofia Linnea levandegör en sjöfartsepok i skärgårdens och Stockholms historia. Hon vidareför en tradition och ett unikt kunnande från segelsjöfartens tidevarv. Det kändes så rätt att Bosse fick sin vilja igenom, efter alla år av engagemang i skärgård och båtar. Förutom att han skrev uppskattade artiklar i Sofia Linnea-tidningen, så fyllde han pärmen ombord med historier och beskrivningar från Stockholms skärgård.
En kommentar
Det var jag, som gammal god vän till Björn Lindroth och på änkan Britts befallning, seglade ut på Björk-skärsfjärden och tippade Björns aska i vattnet. En fin vända där vinden var med oss i härligt väder.
Åter till snygg förtöjning i Stavsnäs sommarhamn utan hjälp av motorpuffertar och annat stök.
Janne A.