Att jobba som agronom

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Måndag den 9 september har jag 25 minuter att berätta om hur det är att arbeta som agronom. Målgruppen är agronomstudenter som går kurs Projekt och kommunikation i den agrara sektorn. Jag är i sällskap med agronomer från Lantmännen, Växa, Ekologiska lantbrukare, länsstyrelse och kommun. Det ska bli spännande.

Varför blev jag agronom? Jag gillar djur. Jag hade hund, red och hade under min uppväxt varit en sommar och sportlov på en gård i Blekinge och hade hälsat på min klasskamrat fars gård i Västmanland. Min farfar var agronom, så det låg kanske i blodet. Jag var en hästtjej som tog studenten i Nya Elementar för Flickor på Östermalm i Stockholm. Det var nog den första som valde den utbildningen i den skolan. Jag fick dock en efterföljare årskursen efter. Jag har aldrig ångrat mig. Att vara agronom är att ägna sig åt något viktigt, som har med livet att göra – vår matförsörjning, våra djur och ekosystemen.

För mig som stadsbo var det propedeutiska året en stor fördel. Jag har mjölkat kor, vägt grisar, kört traktor, gallrat betor m m. Det var nyttigt för en Stockholmstjej att på lantbrukskolan träffa folk från hela landet. Folk som pratade skånska, östgötska, norrländska och finlandssvenska. Men det var svårt att placera en tjej som praktikant på en gård, så jag fastnade på skoljordbruket.

Studietiden på Ultuna blev lång men innehållsrik. Utbildning var bred och grundläggande – kemi, fysik, anatomi, fysiologi och statistik innan de tillämpade ämnen d v s alla djurslag, avel, utfodring och byggnadsteknik och också marknadslära. Utbildningen gav en god och trygg bas och utgångspunkt för att forma referensramar. Erfarenheten är att basen fungerar just som trygghet där man sedan beroende på arbetsplats och uppdrag fortbildar sig och skaffar sig expertkunskaper.

På 70-talet höll jag på att fastna på Skördeskadeskyddet på Statistiska Centralbyrån. Tiden på pälsdjursavdelningen på Lantbrukshögskolan är preskriberad. Sedan blev det en lång karriär för Sveriges bönder – Lantmännen med kyckling och hästfoder, LRF med forsknings- och djurhälsofrågor och antibiotika-policy, Slakteriförbundet med djuromsorgsprogrammet, LRF igen med bl a På Väg-programmet och till slut Svenskt Sigill.

Som husdjursagronom känner jag fler veterinärer än agronomer. Veterinärerna, med sin legitimation anser sig i bland ha något slags monopol på djurskydd och djurhälsa. ”Du är djurens enda hopp” sjunger veterinärerna. Men det var agronomer som en gång i tiden drog i gång ett Etik-forum bland studenterna på Ultuna på 80-talet. I mitt djurskyddsengagemang har jag mött många veterinärer som har försvarat sinsuggor i bås, burhöns, kodressörer och uppbundna kor. Jag blev utskälld av veterinärer för att jag drev frågan om att avveckla antibiotika som fodertillsats. Husdjurs- och livsmedelsagronomer behövs med ett bredare perspektiv på djur och livsmedel. Men samverkan med veterinärerna är nödvändig och värdefull och jag anser att det samarbetet måste börja under studietiden. Jag har aldrig gillat att veterinärstudenterna skaffade ett eget kårhus.

Har det varit jobbigt att vara kvinnlig agronom och komma från Östermalm i Stockholm? Jag har fått frågor om varför jag valt denna utbildning. Jag har blivit ifrågasatt för att jag drivit kontroversiella frågor, men knappast för att jag varit kvinnlig agronom. Men jag vill inte sticka under stol med att jag stundtals har observerat att min manliga kollega bemöttes på ett annat sätt än jag, av vår manliga chef. När det sista året blev väldigt tufft på en av mina arbetsplatser fick jag uppleva att en chef vid ett möte sa till mig: Du tänker väl inte gråta!

Agronom som yrkestitel är en viktig, aktuell och omdiskuterad fråga inom SLU. Frågan är om vilken status titeln har idag? Om man vet att det är en högskoleutbildning? Eller om man blandar ihop den med lantmästarutbildningen. Vi agronomer har väl alla ett uppdrag att fylla yrkestiteln med kompetens, engagemang, professionellt men med respekt för andra kompetenser. Den som vill kan läsa hela anförandet nedan

Jag var hästtjej och student på ett tjejgymnasium i Stockholms innerstad på 60-talet. Jag var helt ensam i min studentklass och antagligen den första i skolan, som hade valt den utbildningen. Jag fick dock en efterföljare i årskursen under. . ”Agronom” Ska du bli bonde? Det var dåtidens uppfattning om vad en agronom sysslar med i mitt umgänge. Jag valde att utbilda mig till agronom p g a intresse för djur och erfarenheter från vistelse på gårdar i min ungdom. Jag har aldrig ångrat mig. Att vara agronom är att ägna sig åt något viktigt, som har med livet att göra – vår matförsörjning, våra djur och ekosystemen.

För mig som stadsbo var det propedeutiska året en stor fördel. Jag har mjölkat kor, vägt grisar, kört traktor, gallrat betor m m. Året skapade också en nära vänskap till kurskompisarna på Svalöv i mitt fall. Det var nyttigt för en Stockholmstjej att på lantbrukskolan träffa folk från hela landet. Folk som pratade skånska, östgötska, norrländska och finlandssvenska.

Studietiden på Ultuna blev lång men innehållsrik. Utbildning var bred och grundläggande – kemi, fysik, anatomi, fysiologi och statistik innan de tillämpade ämnen d v s alla djurslag, avel, utfodring och byggnadsteknik och också marknadslära. Utbildningen gav en god och trygg bas och plattform för att skapa referensramar. Erfarenheten är att basen fungerar just som trygghet där man sedan beroende på arbetsplats och uppdrag fortbildar sig och skaffar sig expertkunskaper.

Jag började min yrkeskarriär på Statistiska Centralbyrån på det som kallades Skördeskadeskyddet som sommarjobb och höll på att fastna där. Skördeskadeskyddet handlade om att ge bönderna ersättning för avvikelse mot normalskörd med s k regleringsmedel. Dock en bra erfarenhet. Jag lyckades äntligen avsluta mitt examenarbete och blev färdig agronom 1971. Jag ville inte gärna flytta från Stockholm. Det var inte helt lätt att hitta jobb. Min kompis Eva jobbade på pälsdjursavdelningen på Utfodring och Vård på Lantbrukshögskolan. Så jag pendlade i fem år 1971 och 1975 mellan Stockholm och Ultuna/Lövsta och arbetade med utfodring av mink ett kontroversiellt djurslag.

”Fjäderfä vill jag aldrig syssla med!” så sa jag under utbildningen. Så fel! Det mesta blir roligt när man fördjupar sig och börjar bygga nätverk. Jag blev ansvarig för utvecklingen av kycklingfoder på Lantmännen. Det var roligt – en liten bransch och det gick bra. Jag ökade marknadsandelen från 25 – 50 procent. Hur lyckades jag med det? Ordentlig produktutveckling seriös marknadsföring och nätverkande med viktiga aktörer inom branschen.

Fem år dags att byta. Det blev forsknings – och djurhälsofrågor på LRF. Det var 1981 som jag fick formulera LRF:s antibiotika-policy och vi tog steget mot att avveckla antibiotika i foder i tillväxtbefrämjande syfte. (Lagen om foder antogs 1984 och beslutet trädde i kraft 1986). Där växte engagemanget för djurskyddet. Men det blev bara två år på LRF.

Jag ville komma närmare praktiken och tackade ja till ett jobb på Slakteriförbundets producenttjänstavdelning 1982. Mycket grisar blev det och RASP (resultatanalys i svinproduktionen). Ett seminarium kring djurskyddsproblem i grisproduktionen utlöste arbetet med ett fantastiskt pionjärprojekt Omsorg i Djurskötseln som antogs på Slakterförbundets stämma 1985. Det blev flera roliga år tack vare starkt stöd från dåvarande VD Sven Tidala. Scan vann en prestigefylld utmärkelse från IPRA International Public Relation Association för Key Issue Managment. Priset delades ut i Toronto.

När situationen blev ohållbar på Slakteriförbundet skulle jag fylla 50! Får man nytt jobb när man fyllt 50?. Men jag hamnade efter bearbetning faktiskt i situationen att jag hade två jobberbjudanden – jordbruksdepartementet eller LRF. En slutsats är att det är aldrig för sent att byta jobb. I den åldern är det ingen som tittar på högskolebetyg/poäng eller att jag tog på mig sju år att bli färdig agronom.

Åter på LRF 1993 – en oerhört spännande tid. Ett EU-medlemskap på väg. EU-förhandlingar kring svenska undantag. LRFs projekt Sveriges bönder på väg mot världens renaste jordbruk. På Väg är något jag önskar att LRF skulle ta till sig. Sverige är inte framme med ett hållbart lantbruk. LRF-tiden innehöll mycket arbete i Bryssel. Den svenska modellen med samarbete mellan myndigheter och olika intresseföreningar var framgångsrikt. Utan spaning – ingen aning!” Omvärldsanalysen är viktig och nödvändig.

Som husdjursagronom känner jag fler veterinärer än agronomer. Och det är ingen lätt värld. Veterinärerna, med sin legitimation, som anser sig i bland ha något slags monopol på djurskydd och djurhälsa. ”Du är djurens enda hopp” sjunger veterinärerna. Det var agronomer som en gång i tiden drog i gång ett Etik-forum bland studenterna på Ultuna på 80-talet. I mitt djurskyddsengagemang har jag mött veterinärer som har försvarat sinsuggor i bås, burhöns, kodressörer och uppbundna kor. Jag blev utskälld av veterinärer för att jag drev frågan om att avveckla antibiotika som fodertillsats. Stå på er husdjurs- och livsmedelsagronomer. Ni behövs med ert bredare perspektiv på djur och livsmedel. Men samverkan med veterinärerna är nödvändig och värdefull och jag anser att det samarbetet måste börja under studietiden. Jag har aldrig gillat att veterinärstudenterna skaffade ett eget kårhus.

I mitt yrkesliv har jag jobbat med både agronomer, lantmästare och andra yrkeskategorier. Jag har alltid varit road av kommunikation och jobbat nära kommunikationsansvariga inte minst på Slakteriförbundet och på LRF. En ”expert” är mer trovärdig än en kommunikationschef. Efter EU-inträdet blev det TV-framträdanden kring Belgisk Blå, slakt av svenska grisar, kastrering av smågrisar, djurtransporter, galna kosjukan, mul- och klövsjuka och djurskydd. Marit Paulsen och jag har t o m blivit intervjuade av BBC. År 2006 blev jag av en PR-konsult till Svensk Sigill uppmanad att starta en blogg- Från mars 20166 har jag bloggat ca en gång i veckan d v s drygt 1000 inlägg fram till nu.

Och vad gör jag nu? Jag slutade på Svensk Sigill i januari 2015 d v s närmare 72 år gammal. Då hade jag gått från mer än 100 % till 80 % (på inrådan av min systerdotter ) 2002. När jag hade fyllt 65 år gick jag ned till en dag i veckan på Sigill fram till att jag slutade. Under de senaste åren trappade jag upp mina förtroende uppdrag. Ledamot i Vi Konsumenters styrelse från 2007. Ordförande från 2010. 2016 blev jag för tredje gången ledamot i Djurskyddet Sveriges styrelse. Djurskydd en hjärtefråga från 80-talet. Jag sitter i Jordbruksverkets råd för hållbar produktion och konsumtion och Livsmedelsverkets referensgrupp för hållbar konsumtion. Sedan länge ledamot för Sveriges Konsumenter i STRAMA VL. Nätverk mot antibiotikaresistens.

Har det varit jobbigt att vara kvinnlig agronom och komma från Östermalm i Stockholm? Jag har fått frågor om varför jag valt denna utbildning. Jag har blivit ifrågasatt för att jag drivit kontroversiella frågor, men knappast för att jag varit kvinnlig agronom. Men jag vill inte sticka under stol med att jag stundtals har observerat att min manliga kollega bemöttes på ett annat sätt än jag av min manliga chef. När det sista året blev väldigt tufft på en av mina arbetsplatser fick jag uppleva att tillträdande VD vid ett möte sa till mig: Du tänker väl inte gråta!

Agronom som yrkestitel är en viktig, aktuell och omdiskuterad fråga inom SLU. . Frågan är om vilken status titeln har idag? Om man vet att det är en högskoleutbildning? Eller om man blandar ihop den med lantmästarutbildningen. Vi har väl alla ett uppdrag att fylla yrkestiteln med kompetens, engagemang, professionellt men med respekt för andra kompetenser

En kommentar

  1. Magnus Stark
    Publicerad 9 september, 2019 at 8:52 | Permalink

    Kul beskrivning. Särskilt intressant var läsningen om relationen veterinärer och husdjursagronomer.

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.